Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

MM Silvia gaf honom icke tid att sansa sig. Är mr Meredith återkommen? frågade hon med på en gång dämpad och häftig röst, i hvilken den djupaste ångest kunde förnimmas. Nej. Då måste det vara så... O, min Gud, då är det så! utbrast hon och slog ihop bänderna i vild förtviflan; denne usling har mördat honom! Det är hans blod... hans blod ! Hvad i himlens namn menar ni? Vet vi hvem som ville skjuta mr Meredith? Vet ni hvem som förstörde hans papper? Vet ni hvem som försåtligt traktade efter hans och mitt lif i går... hvem som har mördat honom i dag? Jesn Varot... Jean Varot! upprepade hon alldeles utom sig af sorg. Och vet ni hvad ni säger, mademoiselle Nardi? utbrast kaptenen, förvirrad af dessa anklagelser. Charlie mördad! Jag skalltro detta, när jag sjelf får se det, — en modig, en präktig uog man, som kan strida som ett lejon. Hvad Jean Varot beträffar så — ursäkta mig, mademoiselle Nardi, — men har ni ej sofvit och drömt? Ja, visst har ni drömt, ni drömmer ännu. Kaptenen skrattade; han hade återvunnit välde öfver sig sjelf och kände sig nästan förlägen öfver att han så låtit skrämma sig, Detta uppträde egde rum ute på terrassen, men Silvia, hvars tankekraft aldrig varit klarare än i denna stund, lät icke kaptenen länge förblifva i den tro att hon sofvit och ännu drömde. Hon lade sin hand på hans arm, sade endast, Kom! och förde honom med sig in. Första dörr, till hvilken de kommo, var den till madame de FEpines förmak; Silvia sköt upp den och med handen alltjemt hvilande på kaptenens arm, förde hon honom med sig ditin. Sedan kon tillslutit dörren sade hon: . Ni tror mig inte... ni säger att jag drömmer; fråga mig och se om jag är vaken, kapten., (arta