Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

brående: — Ack! Varot, jag har ej på hela lagen gått hit, i hopp att nu få se något vackert och när jag kommer är intet gjordt.x Jag ber madame om förlåtelse,, svarade lugot Varot, som obemärkt hade anländt och pu stod bredvid dem; men jag var tvungen att sköta en egen, angelägen affär. Och jag skulle vilja veta hvilken affär kan vara mera angelägen än att skaffa husrum åt mina barnp, sade hon skämtsamt. Varots stela drag förblefvo lika orörliga. Det var en ganska angelägen affär, sade ban; apnars skulle jag länge sedan varit åter och volieren varit nära fullbordad vid detta lag. SHade ni så många gäster på värdshuset ? frågade madame de VEpine. Värdshusvärden log bittert. Madame vet nog att Hötel dAlgerie inte är öfverfuilt af gäster., svarade han. Mitt ärende var till Colombes, der jag eger en liten jordlapp. Ja, ni har ju köpt er egendom der,, svarade madame de IEpine, och som Cölombes nu är jernvägsstatior... Hon afbröt hvad hon ämnat säga och vände sig med frågande blick till Silvis; som Hade lagt sin hand på hennes arm. Den unga flickans blick var stelt bäftad på Jean Varots arm, zom var omlindad med en mörk bomullshalsduk, liksom den hade blifvit sårad. Med synbart deltagande vände sig madame de IEpine åt honom och sade hastigt Hur är det med er bard, Varot? Jag skar mig i den på förmiddagenn, svarade han kallt; det är ingenting. Ni skadade er under arbetet på volieren? Nej, i skogen, på vägen till Colombes Jag begagnade min fällknif och hån slog iger öfver venstra handen. Det är iogenting Madame är så god och ej tänker vidare på saken. Ingenting, säger ni! Hu! Varot, er blusärm är ja alldeles nedblodad! Jean Varot kastade en hastig blick på d mörkröda fläckarna på sin blå blus och sva rade lugnt: