Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

blef slutligen så pinsam att hon knappt kunde uthärda den. Jag måste promenera litet, sade hon och lade bort sitt arbete samt steg häftigt upp för att söka undkomma det grufliga tvång hon nödgades pålägga sig... Men hon lyckades icke i sin afsigt. Madame de YEpine yttrade med ett leehde att hon också ville promenera, började derpå mycket systematiskt lägga ihop sitt arbete, steg slutligen upp och följde Silvia. För att göra såken ännu värre, var hon vid. gladt lynne och hade åtskilliga små, skämtsamma yttranden medan de gingo vidare. O! jag kan inte uthärda detta, — jag kan inte untbärda längre!s tänkte stackars Silvia. Hennes väns smi prat, långsamma gäng och omsorger för sin långa, slämpande, svarta sidenklädning, på det hon ej skulle tå ett dammkorn på sig, irriterade den arma flickan, så att hon nästan fick feber; men allt hvad madame de VEpine såg, var att Silvia fick färg och att hennes ögon lyste af en ovanlig gl:ns. Du ser så frisk ut i dag, Silvia mia, sade hon till henne två eller tre gånger. Du ser riktigt bra ut, — endast litet otålig.. Och sålunda skred den tröttande dagen till sitt slot; middagsklockan ljöd och då: de både vännerna komwo in i matsalen, fonro ds kaptenen der, men mr Meredith syntes icke till. Hvar är Charlie? frågade madame de IEpine då man skulle sätta sig till bords. Kaptenen riogde och frågade om hans styfson vår inkommen. Nej, mr Meöeredith hade ej ännu kommit hem: Nå, då få vi äta vår middag utan honomp, sade kaptetien och försökte så obekymrad ut, under det hän serverade Silvia en tallrik soppa. Charlie brukar alltid skicka ett bud, anmärkte madame de PEpine. Javisst, mitt barn, men han kan inte alltid göra räkning på säkra badbärere, nästa gång han går bort, skall jag bedja honom