Aftonbladet – 7 december 1870, sida 3

stackare, men vill ändå ej beklaga mig. Jag skulle önska att likna dig; att bära min oro inom mig, tyst. Jag har inte alltid varit så, Silvia. Nu klagar jag ej mera, men fordom, då mina sorger voro nya, sökte jag tröst hos menniskor — och fann ingen. Inte ens min far, som älskar mig så högt och som mina bekymmer gjorde nästan förtviflad, kunde skänka mig det deltagande som jag behöfde. Såret i mitt bjerta var så ytterligt känsligt, att de ömmaste ord ofta endast stegrade smärtan. Derför gömde jag det, öchlät det i tysthet blöda, tåligt förbidande den stund, då den Allsmäktiges hand skulle hela det. Ser du, min Silvia,, tillade hon leende, vår sorg är i grunden en del af vårt eget väsetde, Ingen annan kan förstå den tillräckligt väl för att göra oss helbregda. Jordisk tröst är stundom svårare att fördraga än lidandet; — ej underligt! ty detta skickades oss af Gud, den förra kommer från menniskor. Detta är således skälet hvarför du aldrig klagar?. sade Silvia mycket allvarsamt. aJa, så är det. Mademoiselle Nardi svarade intet härpå. Hon höll blicken ofrånvändt fästad på fönstret till Charles Merediths arbetsrum och tänkte: Hvem skulle beklaga mig om han vore död? Jag kunde inte yppa min sorg för någom åt ingen kunde jag säga, han är mörad af denne grymme man — och jag älskade honom!s Det ökade hennes plåga till ytterlighet, att hon ej visste huru hon borde handla. Mr Meredith hade tagit hennes löfte om ovilkorlig tystuad och hvad rätt egde hon att bryta detta ord? Hennes fruktan kunde ja vara en inbillning, en följd af den dröm, hvilken så hade uppskrämt henne. Men om deremot Varot hade lemnat sitt arbete för att smyga efter sin fiende? Om ban jost nu höll honom under sig, färdig att stöta knifven i honom? Om hvart ord af varning redan vore för sent! Hennes ångest