Aftonbladet – 5 december 1870, sida 2

En fåfäng fråga! Mrs Groom saknade fullkomligt en utgångspunkt för sina forskningar och kunde ej få reda på något. Att spionera föll henne icke in; hon var en tjenare, men hade sin stolthet. Med stor oimsorg öfverhöljde hon Silvias ärm, så att denna icke skulle ana sin hemlighet vara känd och långt förr än den unga flickan vaknade hade mrs Groom lemnaåt rummet: TJUGUTREDJE KAPITLET. Dagsljuset är en god ande som bryter den onda demonen, nattens förtrollning, och en solstråle är dess trollspö. Då Silvia vaknade och såg solen lysa från en klar himmel, kände hon sig åter helt modig. Var faran också icke förbi, så var åtminstone tillsvidare ingenting att frukta och så länge ville hon bäntilysa alla mörka tankar och farhågor. Det var ännu ganska tidigt på morgonen; hon -klädde sig skyndsamt och gick ned i trädgården. Det var hennes nöje att gå ut om mörgnarne, då daggen ännu glittrade i gräset och morgonens gudomliga friskhet fyllde luften. Den klara, blå himlen, blommornas vällukt, drillandet och qvittrandet af alla små fåglar, hvilka sjöngo så, att man tyckte de skulle kunna brista sönder, så yrande glada, täblände töner ljödo i hvarje lund — alla dessa tecken af naturens eviga ungdom fyllde Silvias hjerta med en obeskriflig fröjd: Hon gick med lätta steg tills hon befann sig på en skupprik gångstig; då började hon springa. Hon kände sig också ung, glad och lycklig. Hon stannäde nere vid den lilla sjön och såg oå granna trollsländor, som flögo åf och an ibland säfven; hon Kastäde en blick på den orå pelårgången vid sjöns strånd, fom nu skimrade rösenföd i mörgönsölen och hon tänkte; ingenting år så Skönt som lifvet nej, intet, intet! .