Aftonbladet – 5 december 1870, sida 2

Jo, bela dagen om pri vilja ha mitt sällskap, svarade han med blicken fäst på Silvia. Hennes kinder fiogo högre rodnad, hennes ögon stärkare glans, då hon vände sitt ansigte åt sidan. Madame de VEpine såg på Silvia, såg på sin bror och tänkte, Hvem skulle icke önska att de voro ett par! Båda så vackra, båda så begåfvade och — jag tror det säkert — båda till slut älskande hvarandra. Lifvet eger degar, lugna, sorgfria och likcom öfvergjutna med ett gyllve skimmer, sådana som torde funnits i de gamlas Elysö — dagar, så sköna och fåtaliga att vi aldrig glömma dem. En sådan dag var denna för Silvia Nardi. Hon kände sig nu trygg för mr Merediths säkerhet och ett innerligt lugn intog hennes själ. Intet försåt, inga mordiska anslag kunde nå honom här under det klara solskenet och vid hans systers sida. En trollmakt, som kanske icke skulle räcka längre än dag och timme, men som var -säker, så länge den varade, beskyddade honom medan han stannade hos dem. Och detta var icke allt. Charles Meredith delade äfven den sällhet som hans ungå Herrskarinna erfor. Nu var han säker på hennes hjerta och stoltare öfver sin seger än han kanske velat medgifva. Det ligger obestridligt något berusande i känslan at att vi eröfrat ett menskligt hjerta och då, som nu, passion och fantasi förena sig med segerglädjen, blir intrycket mäktigt och djupt. Charles Meredith var således lycklig. och bevisade det, genom att på allt vis-söka behaga och glädja Silvia. Han älskar mig änpnu, tänkte hon utom sig af fröjd — han älskar fhig! Och då hon-ändock varen Jiten egensinnig och trotsig varelse, glömde hen skog och Jean Värot och främtiden, och gjorde sitt bästa för att plåga sin återvunne till