Aftonbladet – 5 december 1870, sida 2

Kaptenen eller min systef har skickat efter honom, gade ban; men jag skall draga försorg om att det inte sker vidare. Hon stod vid hans sida, stel som en bild och ännu lika blek. Låt oss gå in,, hviskade hon, och jag ber er, gå ej ut i dag! I dag är intet att befara,, sade han tröståöde, och dessutom äro mina planer så säkra, att jag snart skall hä Jeen Varot i mitt våld. Tro mitt ord! jag har ingenting att frokta af honom för närvarande., Ja, men låt oss gå in och, jäg ber er, — ol jag ber er så innerligt, gä inte ut i dag! tillade hon med ett ångestfullt och bedjande uttryck i sina ögon. Ja, — nej, svarade han, ur stånd till att motstå hennes bön. De voro nu nära bovingshuset och Silvia lemnade honom hastigt för att hon ej skulle få tillfälle att göra några förbehåll. Detta är således sättet att vinna en qvinnas kärlek, tänkte mr Meredith, med handen på dörrlåset. Du hatar mig, Jean Varot, och dock anar åu föga, hvilken väntjenst du gjort mig. Faran gör oss upp.ärksamma. Silvia hade numera endast en tanke, en fruktan och ett hopp. Om mr Meredith icke vore i stånd till att hålla sitt löfte? — om, äfven ifall han kunde hålla det, farån skulle uppsöka henom i hans eget hem? Så länge hon icke såg honom måste hon frukta, och säkert kunde oro aldrig visa sig i en dystrare skepnad än nu för Silvia. Madame de PEpine bedröfvades vid åsynen af hennes blekhet och nervösa ångest vid den minsta anledöing. Kunde en elak dröm verka så bä tigt eller främkalla en sådan dödlig blekliet hvar gång en klogka ljöd, en dörr öppades öch fillslöts? Mr Meredith önskade frukosten i sitt arbets