Aftonbladet – 5 december 1870, sida 2

Hon frågade sig ej, hvarför lifvet, trots dess alla faror och pröfningar och trots gårdagens dystra tilldrage!ser, denna morgon syntes henne så ljuft. Hon kände det så, idjupet af sitt hjerta, men frågade sig ej shvarfören. Dessutom hade hon icke tid att hålla något förhör med sitt eget hjerta, ty hon hade stått nere vid stranden blott några få minuter, då hon hörde fotsteg bakom sig, vände sig om och såg mr Meredith komma. Ni sprang så fort, sade han, att jag inte kunde hinna upp er. Hur är det med er arm nu på morgonen? Mycket bran, svarade Silvia leende. Är det verkligen så? — alldeles bra? återtog han lit t klentrogen. Ja, follkomligt, svarade hon, och då hon ännu läste tvifsel i hans blickar strök hon upp klädsingsärmen, löste förbandet ofvanför bandleden och visade honom det lilla röda såret som redan var nästan läkt. Ja, det är ingenting att oroa sig öfvern, sade han, jag ser det; men i alla fall kunde det dödat er, tillade han med upprörd röst. Man kan endast dö en gång, svarade hon med ett leende, fullt af mod, och derpå kan man ju ej alltid tänka, Fara är värre än död och fruktan för fara är värre än hon sjelf.n Eiler också hade det kunnat göra er ofärlig för lifyet, fortför han. Jag såg en gång ön stackars mönniska — Hän kom icke löngrö. Silviä blef på en ång så dödligt blek, att han förstummades. ån vände sig hastigt om; — det var Jean Varot som gick tvärs öfver vägen. Om denne sett dem, eller ej; var svårt att säga; det! vissa äf, att hän fortsatte sin väg utan att! goå dem rfintaste uppmärksamhet. Mr Me-; edith följde honom med uppmärksamma blicar och vände sig derpå åter till Silvia.