Aftonbladet – 3 december 1870, sida 3

teratoroch Konst-noliser. Ett preussiskt bidrag till Sveriges krigshi-toria. Dis dreitägige Schlacht bei Warschau 28, 25 und 0 Juli 1656. Die Wiege preussischer Kraft ,und preussischer Siege.n Beitrag zur br.nenburgi-ch-schwedischen Kriegsgeschichte. Nach bisher unqgedruckten archivaliscken Quellen dargestellt von August Riesa, Köngl. preuss. Ober:tLieutenant z D. Mit 1 Plan des Schlachtfeldes und 7 Beilagen (Breslau 1870 ) Så lyder den förstrackligt långa titeln på ett i år utgifvet bidrag till Sveriges krigshistoria, hvarpå vi önskade fästa de sakförståndiges uppmärksamhet. Af förordet finner man att prof. G. Droysen visserligen ej längesedan lemnat en framställning af den ätbara slagtuingen (i Abhardlungen der önigl. Sächeischen Akademie 1865), men att denna sjelf synes ha öoskat eu militärisk bearbetning, af detta ämne, sedan han vsamlat, siktat och ordoat materialet,, Det är denna uppgitt hr A. Riese förelagt sig. Att han grundar sin framställnipg på en mycket omfattande, svensk och tysk, källforskniog, är uppenbart. I förordet nämner han med tacksamhet det bistånd, han rönt Q bibliotekarien Styffe och kapten Manell. Arbetet har det patriotiska. syftet att i bästa dager framställa kurforstens och brandenburgarnes deltagande i drabbningen och förtjenst af den segerrika utgången. Utan att vilja förminska den svenska vapenäran, utan att öfverskatta vår krigshärs lot, måste vi bekännax, säger förf., catt kurfursten med sina brandenburgare, gynnad af de militära och lokala förhällandena, den 30 afgjorde drabbningen, alldenstund äran af eröfringen af den enda på sagda dag ännu i någon mån omstridda punkten i polska uppställningen, nemligen Prager Ilolz, bevisligen måste tillerkännas brandenburgarne allena. Författaren är derför misslyct öfver prof. Carlsons yttrande, att man ej kan tillskrifva Carl Gustafs seger det stöd, han hadeikurfurstens tältherrekonst. Han anmärker, att detta något skrufvade omdöme endast kan väcka förvåning och ingalunda står att rättfärdiga. Må äfven den stora förkärlek, som Carlson hyser för sin hjeltekonung och som vi på det uppriktigaste dela, ha föranledt eller snarare förledt honom personligen till ett dylikt omdöme, borde han dock, som historiker, ej fälla en sådan dom, hvilken står i strid med alla fakta. Författarens slutpåstående är, att de allierade i lika mån ha anspråk på segerns ära. Under gången af framställningen vill författaren på flera ställen göra gällande, att de svenska berättelserna, särskildt Dahlbergs, skildra händelserna i en för svenskarne alltför gynnsam dager. Han beklagar sig öfver den afund, misstro och otacksamhet, brandenburgarne rönte från sverskarnes sida o. 3. V. Det vore att önska, att från svensk sida en grundlig granskning egaades åt författarens arbete.