Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

j le mig i dag hade sin grund deri, att ha blef ursinnig öfver att fiona sina onda ansle med minorna tillintetgjorda. Jean Varot ä en gammal soldat; han hade minarbeten at utföra i Algeriet och inbillade sig att först allt hvad dertill hör. Men jag har varit på min vakt de sista två veckorna; dessuton förstår jag bergsprängning för banbyggnad men det gör han inte. Mina vlaner voro så säkra och mina försigtighetsmäått så vidtagna att jag förmådde segra öfver hans ondska och då han i dag fann detta, segrade hans raseri öfver försigtigheten, — detta var hela saken. Alltsedan mina rapper förstördes, vet jag att Jean Varot uppgifvit alla öfverlagda anslag mot mitt lif. Den trygga tillförsigt, som visade sig i mr Merediths sätt, var nästan mer än hvad Silvia förmådde uthärda. — Men hvarför hatar denne man er så bittert? utbrast hön; han har ju en gång räddat ert lif. Säg, hvarför batar han er nu, mr Meredith? Ett hat, som drifver menniskan till att blifva mördare, kommer mera från djefvulen i hennes eget bjerta, än af yttre anledningar, svarade mr Meredith etter en kort tystnad. Denne man öppnade ett värdshus, i ötvertygelse att Saiot Remy skulle bii en Jernvägsstation, emedan det hade varit mitt, eller rättare sagdt min systers intresse om så skett. Men hade äfven egendomens värde tredubblats derigenom, skulle Josefine inte velat att jag handlat i strid emot min öfvertygelse. Jag blef behjelplig att omintetgöra den plan, hvarpå Varot hade vågat allt hvad han egde. Detta vet han. Nu anser han mig inte blott hafva brutit i min tacksamhet för att han en gång räddade mitt lif, men äfven att jag på visst sätt beröfvat