Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

på er, då ni satt i ert rum; det var han som jag såg i allÅn; det var han som nu, i dag traktade efter ert lif. Och ni kallar honom Jean Varot; ni sade till honom; tack, och ert ansigte, er röst, edra blickar förrådde ingen sinnesrörelse! — Nej, ty Jean Varot och jag förstå hvarandra fullkomligt väl, svarade mr Meredith, hvars ansigte på en gång fick ett uttryck af stor stränghet. Han vet att jag är lika säker på hans brottslighet, som han sjelf är det och är glad så länge jag ej kan bevisa densamma. Det har nu öfver ett år varit krig oss emellan, och ända till denna dag har han haft öfverhand. Då skottet aflossades mot mig förliden vinter, låg Jean Varot illa sjuk till sängs. Då mina papper förstördes, var Jean Varot många mil borta och om mitt lif denna dag var i fara, så är jag säker på att Jean Varots bössa har orabbad stått i sitt hörn der borta på värdshuset. Ni såg sjelt huru han mötte oss; — lugnt och obesväradt och utan att ha så mycket som en käpp i handen. Och kom ihåg Pataud! han som så vänligt smekte den person ni ansåg för att vara jag, och som fått ett så våldsamt agg mot Jean Varot, hvilken likväl har uppfödt honom. Stackars Pataud! han har blifvit inlärd att bära falskt vitnesbörd!. Ni står således maktlös emot denne man? jade Silvia med sjunkande mod. Nej, svarade mr Meredith, men jag bilar min tid. Men om — om han hade anfallit er nyss, ler borta vid pyramiden?, sade hon med säker röst. Derför var ingen fara svarade han lugnt; så mycket Jean Varot än hatar mig, är an för klok att lyfta sin hand emot mig, lå vi stå ansigte mot ansigte. Atthen sköt