Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

knäppte kring sina knän, och såg efter ho nom. Hans långa, otympliga gestalt tyckte krympa ihop och blifva allt lägre, ju längr han gick med jemna, afmätta steg, utan at vända sig hvarken åt höger eller venster Det var som om en trollmakt hade hålli Silvias blick fästad vid honom och efter någr: minuter frågade hon hviskande: Mr Mercdith, är det han ?o Han svarade icke; hon höjde sina blicka till honom, Det blef en stands tystnad Mr Meredith såg efter Jean Varot, derefter på Silvia. Kanske, då ban blickade in i hennes mörka ögon, att han, trots sin kärlek, tävkte: Skall jag förtro henne denna hemlighet, eller skall jag det inte ? Jan, sade han slutligen, det är han. TJUGUANDRA KAPITLET. Till att börja med, kunde Silvia icke yttra ett ord. Hennes blickar hade återvändt till den bortgående värdshusvärden och följde honom med stum fasa. Tänk, om han skulle återkomma? Om han vek af åt någon smal gångstig och försåtligt smög sig på dem bakifrån! Men nej; han fortfor att gå med samma afmätta steg och då hon fann huru afståndet ökades mellan honom och dem återvände lifsfärgen till hennes kinder; hon andades friare, Låt oss nu gå, sade hon och sprang hastigt upp, onu strax, mr Meredith; — han kan iote hinna oss numera. Han önskar det ej heller., svarade han lugnt och lade hennes arm inom sin egen. Hon stod en stund stilla och såg på ho10m. Hur kunde ni tilltala honom, se på hoom och låta honom tala med er? frågade ön nästan harmset, Det var han som sköt