Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

kund hade mr Meredith fattat hennes hand och fört henne i skydd af skogen. Ett felskott af någon krypskytt, sade han med låtsadt lugn. Nej, nej! ropade Silvia, nästan andlös; jag såg en karl smyga bakom blocket derborta och en bösspipa blänka i solskenet. Stanna här, sade mr Meredith och förde henne bakom en massiv trädstam samt vände sig om som för att gå dit ned. Utom sig af förfäran kastade sig Silvia äona en gång framför honom. Han sökte föra henne åt sidan, men hon lade sina händer på hans axlar. Ni skall inte gå, sade hon hastigt; ni skall ej göra det! Jag måste., svarade han, nästan vred. Jag säger er att jag inte tillåter det, återtog hon i den häftigaste sinnesrörelse. Först må ni döda mig, Gå om pni vågar! Vi kunna icke förneka vår natur. I denna stund var den unga, glada Silvia en energisk passionerad italienska och för en minut hvarken rörde sig eller talade mr Meredith ett enda ord. Vidrörandet af hennes små händer höll honom lika bunden som om han varit förtrollad och så kände han sig äfven, då han blickade ned på hennes bleka ansigte. Den här vägen, sade hon befallande och pekade inåt skogens djup. Kom bäråt, säger jag er, fortfor hon, då han tvekade; går ni dit ned till mördaren, så går jag med. Mr Meredith gaf i samma ögonblick vika. De gingo skyndsamt inåt skogen och inom fem minuter, stodo de fullt säkra på en djupt beskuggad plats derinne. Höga träd, hvilkas grenar utbredde sig åt sidorna, en småskog, som tät och grön omgaf platsen, syntes såsom en ogenomtränglig skärm för alla forskande ögon. Här måste vi hvila några ögonblickp, sade