Aftonbladet – 2 december 1870, sida 3

enkla och yttrades på det enklaste sätt, men de inneburo en eftergifvenhet, vida betydelsefullare än artighetens vanliga uttryck, och Silvia kände detta i djupet af sitt hjerta. Hennes hand, hvilken han fattat under det hon talade, darrade i hans; det var liksom ett tyst förbund hade knutits dem emellan och som aldrig åter skulle kunna lösas. För en sekund susade det för hennes öron och ett töcken lade sig för hennes ögon, men blott för ett ögonblick. Det följande erinrade hon sig åter hans fara, såg sig omkring och visade på en smal stig, upptrampad inåt busksnåren. Denna väg måste föra någonstädes, sade hon; kom, låt oss följa den. Dyraste mademoiselle Nardi,, svarade han leende, detta är en stig, på hvilken hinden går med sin kalf och skall endast leda oss till heones hide; men dit vilja vi ju inte gå, eller huru ? Så låt oss taga en annan väg — visst skola vi finna någon annan! utbrast hon ifligt. Vi kunna inte stanna här i allen, jer den förskräckliga menoniskan ju kan stå gömd bakom ett träd och skjuta er. Hennes ögon voro fyllda af tårar af både ingest och sorg vid denna tanke; men förväfves såg hon åt alla håll, ingen annan väg anns än den långa snörräta allen. Mr Meredith lade hennes arm inom sin och sade vänligt: Låt oss gå vidare. Hon gaf vika. De gingo framåt, men inen afväg blef synlig. Alltjemt fortforo de utt gå, solljuset blef mera rosenfärgadt, skugsorna blefvo längre; Silvias krafter började sifva vika och ännu syntes slutet af aligen ika aflägset, (Forts.)