Aftonbladet – 2 december 1870, sida 2

gande. Under tiden har er energiska fiende general Meredith anlagt en mina ända til citadellet och ämnar nu... En våldsam explosion afbröt kaptenen: skildring af belägriogen. Med ett dån, liksom hade de remnat för titanernag händer slungades klippblock i luften och då de i damn och rök åter störtade till marken och genon en bred öppning den färdigbygda jernväger presenterade sig för blickarna, uppgaf Silvis ett rop af förtjusning och öfverraskning. Näväln, sade mr Meredith som banat sit väg genom ruinerna af den sprängda klippan hvad säges om detta? O, det är så herrligt, så herrligt! ropade Silvia gladt, ehura han ej framställt sitt yttrande till henne särskilt. Jaha — men bullret har varit för ansträngande för Josefine, inföll kaptenen, v få kapitulera, Charlie — eller med andra ord vi få fara hem igen. Jag är mycket ledseno, yttrade madame de YEpine med en bedröfvad blick på Silvia, imen jag fruktar att ej kunna stanna längre.n Hon såg blek och sjok ut. Ehuru med svikna förhoppningar om ett lävgvarigare nöje. bad Silvia sin vän icke alls tänka på benne och mir Meredith ledsagade med de ömmaste 9 nsorger sin syster till vagnen. Huru vänlig, hur öm han är emot henne, tänkte Silvia och kunde ej återhålla en suck vid tanken på hur ebsam hon stod i verlden. Straxt vid hemkomsten gick madame de Epine upp till sig för att hvila. Silvia starade nere och satte sig på en bänk i trädsärden. Hon var vid ett drömmande lynne ich det ville hvarken gå att arbeta eller läsa. dennes blickar hvilade på en list aflackvioer, lysande gom mörkt guld i solskenet, men let är tvifvelaktigt om hon ens såg dem, och