Aftonbladet – 1 december 1870, sida 2

Jag börjar tro att du har rätt, Charlie Den flicka som antar en gåfva af en ung karl och icke nämner ett ord till tack, binder sig starkare vid honom, än hvad hon kanske sjelf anar. Och emedan du gjort din framtids lycka beroende deraf, vill jag hoppas att Silvia en gång må bekräfta detta löfte. Jag skulle visserligen önska... on tystnade hastigt, ty dörren öppnades och Silvia kom in. Hvad som blifvit taladt, hade hon ej hördt, men hon kastade på dem Jen halft blyg, halft misstänksam blick. Något i deras ansigten sade benne att hon varit ämnet för deras samtal, och i samma ögonblick drog hon den slutsatsen, att hon ingalanda blifvit prisad i sin frånvaro. De ha läst i mitt ansigte hvad jag tänkte, då jag kom in och såg mr Meredith, sade samvetet, och det var endast helt naturligt, tillade denne stränga domare, att de skulle ogilla mig. Med en feberaktig brådska, som hos Silvia var ganska ovanlig, vände hon sig till sin vän. Hade hon dröjt för länge? eller var det ännu för tidigt? Nej, det är just den rätta tiden, svarade madame de YEpine; men jag bar under mitt samtal med Charlie alldeles glömt att vi skulle fara bort. Nu skall jag snart blifärHE on steg upp för att gå, och Silvia, som på inga vilkor ville bli allena med mr Meredith, yttrade att hon ute i trädgården ville vänta på affärden. Han är höflig och vänlig emot migo, tänkte hon; ack, hvarför kan jag ej vara åtminstone artig i mitt sätt emot honom ? Ack, Silvia! du vet icke huru långt skild mr Meredith är ifrån att önska att du skulle vara kallt artig emot honom; Han sitter som du här lemnat honom, betraktande din