Aftonbladet – 1 december 1870, sida 2

gefine trott, men några tecken deraf hade denna icke kunnat skönja och kände sig mycket böjd för att betvifla deras tillvaro. Charles Meredith ansåg sig säker om att slutligen lyckas besegra den egensinniga flickans motvilja, men anade han ock att han hade en rival? Han hade aldrig fått höra orsaken hvarför Silvias vistande hos lady John blifvit så förkortadt; han visste intet om mr Lovells beundran för henne. Och nu hade lady John med våren kommit åter till Saint Remy och mr Lovell väntades! Någonting kunde inträffa, som torde bringa de båda unga männen i harnesk mot hvarandra; de hade aldrig varit vänner och med hemlig ångest tänkte Josefine att Silvia utan att vilja stifta ondt kunde blifva en orsak till dödligt hat emellan dem. Ack, om jag aldrig hade fört henne hit! tänkte hon med bäfvande: hjerta. Och hvad hon tänkte, kunde troligtvis, åtminstone till en del, läsas i hennes ansigte, ty han yttrade, vänligt seende: xDet torde sluta bättre än hvad du tror, Josefine. Kanske är jag inbilsk, kanske ock att jag, just tillförjd af striden mellan hopp och fruktan, fått en klarare insigt i denna flickas karakter, än hvad du bar det, så vipna du än är. För några dagar sedan, rågade du mig om min lejonhud. Jag undvek att svara och mademoiselle Nardi höll oafvändt blicken vid sitt arbete. Sedan fyra månader har lejonhuden legat inne i hennes rum. Ett yttrande af din far i närvaro af henne, föranledde gåfvan. Hon tyckes aldrig nämnt ett ord derom till dig; ej heller har hon taekat mig derför, men hon behåller honom likafullt. Madame de VEpine såg både öfverraskad och ej särdeles nöjd ut; men efter en liten tystnad, log hon och yttrade med en suck;