Aftonbladet – 1 december 1870, sida 2

unga, smidiga gestalt, medan du vandrar trädgården, och han drömmer om en frantid då du skall gifva honom en känsla, lång ädlare, låvgt rikare än den belefvade höf lighet man egnar hvarje främling. Föga ana du, under det du gör dig sjell dessa före. bråelser, att du i mr Merediths tankar redar hör honom till och att han längesedan haj förlåtit sin lilla älskande maka allt hvad hor låtit honom lida af hennes nycker då hor var flicka. Madame de IEpine hade ock sina tankar sedan hon lemnat sin bror och var på vär HP till-sitt rum. Hennes hand: hvilade-pi balustraden ofvanför trappuppgången och hon stod stilla, dels för att hvila sig, dels för att tänka. Sanningen att säga, gaf henne den der lejonbuden mycket att grubbla på. Att hennes bror skulle lägga denna trofå för Silvias små fötter, var ej så mycket att förvåna sig öfver; att Silvia icke hade nämnt något derom till henne, ville hon icke heller klandra då hon erinrade sig den önskan hon yttrat att slippa vidröra detta ämne, men att Silvia aldrig tackat mr Meredith för hans dyrbara gåfva och likväl behållit henne, var besynnerligt. Om hon gjort så., tänkte madame de YEpine, tycker hon utan tvifvel om honom, kanske utan att sjelf veta det. Men vore det inte möjligt att brodern misstog sig härom? Hon stod vid Silvias dörr; den var ej låst och hon sköt upp den. Solen sken in genom fönsterna; en ljuf morgonvind rörde sakta musslinsgardinerna kring bädden, och framför densamma på det bonade goltvet låg det afrikanska lejonets gulbruna hud. Ivtet tvifvel kunde ega rum och likväl betraktade Josefine med tankfulla blickar den mottagna gåfvan. Hvarje dag hade Silvias fot CM Rå densamma; hvarje dag hade hon knäböjt derpå, för att bedja fram