Aftonbladet – 30 november 1870, sida 2

fötter låg Pataud, lättjefullt slickande sin stora, bruna tassar, eller vaktande på flu gor, som emellanåt surrade omkring han nos, Då och då snappade han efier dem men detta skedde endast då de voro allt för närgångoa. Pataud erfor också våren välgörande inflytande och erinrade sig, må hända efter sitt hundbegrepp, flydda våra då han var en glad valp som med fröjd oc! gamman Juffsade omkring med jemnårig: kamrater, och var det detta som gjorde bo. nom fördragsam mot de unga flagorna, hvil kas Jif och pröfniogar nyss hade tagit si: början. Var god emot flagorna, Pataud, sad Silvia och drog honom vänligt till sin sida var god-emot alls! , Pataud höjde på sina öron, hoppade upj och började dsnsa och skälla, dä Pierre oförmodadt blef synlig. Jaså, gamla gosse, du håller af mig ännu sade vargjägaren; du bar inte fått .grol emot mig, som mot stackars Jean Varot som ändå har uppfödt dig! Du begriper kanske att jag lemnade dig här, för att du skulle få godt på gamla dagar. Pataud är lycklig hos oss,, yttrade Silvia allvarsamt. Jag går hvar morgon och helsar på honom och ger bonom en promenad; så får han sin frukost och sedan tror jag visst han tar sig en lur till middagen. Efter denna promenera vi igen ochså tar han siz-en lur, förmodar jag; men när natten kommer, går han ute och funderar på egen hand och ser efter om vi alla hs det ingnt och bra. Lita på Patauds vaksamhet mademoiselles, sade Pierre med frans:t annens naturliga förbindlighet. Aha, du lyckliga, gamla gosse, du åt den grofva brödkakan först och sedan fick du din fina hvetebulla. Men det