Aftonbladet – 30 november 1870, sida 2

fions andra, Pataud, som aldrig få denna, — nej, aldrig. Pataud. Sedan Pierre yttrat denna filosofiska anmärkning gick han vidare. Hunden följde honom med uppmärksamma blickar. Nej, du får inte gå, Pataud, sade Silvia och lade sin lilla sgolbrända hand på hans nacke; du måste stanna hos mig.. Och liksom Patauvd hade förstått henne, lade ban sig ånyo red vid hennes sida, medan Silvia fättjefullt sjönk ned på gräsvallen. Jag undrar om detta är mitt grofva bröd eller min hvetekaka? tänkte hon; är jag verkligen nu så lycklig jag kan bli eller står mig ännu någonting ännu bättre åter? Ja; jag tr.r det.v Dåraktiga barn, oförnöjda unga ficka, som skall göra en dylik fråga! Solen lyser igenom den skära grönskan på den präktiga eken framför dig; från gräset, der du hvilar, sprider sig en ljuflig doft af vårens örter; bien surra; ett af dem hvilar i en lomkalk straxt invid dig och samlar honing, medan du lättjefullt och drömmande blickar uppåt den blå himmelen. Och du frågar om Ju nu är follkomligt lyckiig! du tror attrågot iopu bättre än detta kan vara dig ämnadt! Äro då lifvets goda gåfvor så många och ika, att du eger rätt att förbise en lycklig stond, en så herrlig morgon? O, dårskap, örunderliga dårskap hos de unga att aldrig ulit erkänna det goda som de ega, men allid öneka sig mera! Då Silvia en stund senare kom in till malare de YEpine, var mr Meredith der. De räffades sällan under denna tid, den nya enan eckulie öppnas inom några få veckor ch ban hade både dag och natt varit uppagen af sitt arbete. Då de möttes, bade nadame de IEpine observerat att disharnonien mer än någonsin tycktes råda dem