efria våra sydtyska bröder från den hotande ställ ing, för hvilken Frankrike har sina tidigare eröfingar att tacka. De förbundna regeringarne hysa let förtroende till den nordtyska riksdagen, att lensamma icke skall neka dem de medel, hvilka innu erfordras till ernående af detta mål. De iro öfvertygade att nu, då det gäller att betrygga le vunna resultaten, hos eder finna samma patrioiska tillmötesgående, hvilka de funno, då det gällde att hinna till de i dag uppnådda resultaten. Det är deras lifligaste önskan, att det skall blifva en möjlighet att icke använda dessa medel i hela less omfång. För att lemna en fullständig öfverblick af det politiska lägei skola de meddelanden föreläggas er, hvilka nyligen tillstälts utrikesministeriet, beträffande pariserfördraget af den 30 Mars 1856, och hvarvid de förbundna regeringarne knyta uttrycket af sin förhoppning, att fredens välsignelser skola bevaras åt de folk, som hittills hafva njutit deraf. Krigets fortvaro har icke stört ett fredligt arbete. Den känsla af att höra tillsammans, som blifvit kallad till lif genom gemensam fara och gemensamt tillkämpade segrar, medvetandet om en ställning, hvilken Tyskland för första gången sedan århundraden tillbaka tillkämpat sig genom sin enighet, öfrertygelsen om, aut blott genom skapande af varaktiga institutioner för Tysklands framtid denna uppofingarnes och hjeltedaternas tids testamente kan betryggas, har hastigare och allmännare, än som ännu för kort tid sedan syntes tänkbart, ingifvit tyska folket och dess furstar den öfvertygelsen, att mellan södern och norden ett fastare Band är behöfligt än de folksrättsliga fördragen. — Denna bland alla regeringar enhälliga öfvertygelsen har ledt till underhandlingar, hvilkas första på krigsskådeplatsen vuxna frukt skall till bekräftande underställas er i form af en mellan Nordtyska Förbundet, Baden och Hessen öfverenskommen, af förbundsrådet enhälligt antagen författning. Den på lika vilkor med Baiern ingångna öfverenskommelsen skall likaledes blifva föremål för edra öfverläggningar, och den ölverensstämmelse i åsigter, som råder med Wirtemberg om det eftertraktade målet, ingifver den förhoppningen, att en liknande endrägt angående vägen till målet icke skall uteblifva. I skolen, mine herrar. med detta verk värdigt afsluta en verksamhet, sådan som förunnats endast få lagstiftande församlingar. Inom föga mera än tre år hafven I genom en lång följd af vigtiga, i folklifvets mest olikartade förhållanden djupt ing.ipande lagar hjept .ill att befordra den åt er medverkan anförtrodda utbildningen af för bundsförfattningen, och genom de sista, före ert mandats utgång er underställda förslagen skola denna författning och de på densamma hvilande lagarne utsträckas öfver den gräns, som hittills skilde .våra sydtyska bröder från oss. Den stora nationella tanke, som städse iedde er vid edra rådplägningar, skall. genom den sista rådplägning hväartill I sammanträden, föras, om Gud så vill ett afgörande steg närmare intill sitt fulla för verkligande. Och så förklarar jag, på presidiets allerbögsts befallning, I de förbundna Tegeringarnes namn Nordtyska Förbundets riksdag öppnad.s Baiern och Wirtemberg, som länge gjort svårigheter, ha omsider gifvit med sig och samtyckt att på vissa vilkor inträda i det nya tyska förbundet. Fördraget med Wirtemberg undertecknades redan dagen efter riksdagens öppnande, den 25:e, och konung Ladvigs underskrift på fördraget med Baiern väntades i går till Berlin: