-Istra midten. Från Paris till belgiska gränsen. Den 8 dennes lemnade 150 utländingar Pa ris med särskildt tillstånd af de franska och reuzsiska myndigheterna. Deribland vor åtskilliga engelsmän, af hvilka en skildrat sina reseäfventyr i ett bref till. Daily News Då det stora sällskapet, med hvilket äfven följde några medlemmar af engelska och österrikiska be skickningarne i Pariz3, anlände till Brie-Comte-Ro bert, insågo såväl brefskrifvaren gora ett par a hans vänner att de skulle komma att få slita myc ket ondt, om de reste tillsammans med så mångt — alla ville ha mat och nattlogis och värdshuser voro öfverfulla förut — hvadan de skilde sig frår de öfriga och beslöto att färdas för sig sjelfva. Se I dan de lyckats genom sin bekantskap med en per Ison som var bekant med fredsdomaren på platsen FI få ett rum i dennes bostad upplåtet åt sig, i hviltket de sofvo godt under natten, funno de sig på morgonen, i anseende till bristen på hästar och åkdon, försatta i nödvändighet att till fots fort sätta sin resa. De ämnade sig först till Versailles (omkring 6 svenska mil) :och skulle alltså taga vägen ötver Corbeil och Longjumeau. Den 9 på I morgonen saite de sig sålunda i gång med Corbeil till vandringens första mål... Brefskrifvaren må nu få ordet: I Vägen och nejden äro helt och hållet i fienI dens våld. Skildtvakter äro posterade här och der, och de byar, genom hvilka vi passera, äro näJstan alldeles aga af invånarne, som fört sina ; husgerådssaker så långt bort som möjligt. Hvad som qvarlemnats Har blifvit användt för Hvarjehanda ändamål af preussarne. Vid en villa nära Brie Comte-Robert, observerade vi på hvardera sij dan om vägen ett klädskåp af måhogny; dessa, ur hvilka dörrärne voro borttagna begagnades såsom skyllerkurar. På ett annat ställe gjorde en kärra, ställd på kant, samma tjenst. I de boningar, som J egarne stängt innan de lemnat dem, hade man beredt sig inträde genom att bryta upp dörrarne, och hade dessa sedan sönderbuggits och användts till ved. Allt hvaraf man icke kunde ha någon nytta hade man, likasom för nöjes skull, förstört och slagit i stycken. Trädgårdarne voro förstörda och staketerna kullkastade. De hus, som tillhörde de få invånare hvilka varit nog modiga att qvarstavna, hade emellertid blifvit skonade. Men egarne voro tvungna att hysa och till en del föda inkräktarne. I det hus der vi sofvit föregående natt bodde tjugufem bairare; och i ett litet värdshus, der vi -tannade för att få något att äta, voro femton andra inqvarterade, Från landtgårdarne i hela trakten voro samtliga förråd af foder tagna, så att tyskarne måste skaffa hvad de i detta afseende behöfde från aflägsna ställen. Under vår väg till Corbeil råkade vi på ett tåg af omkring 200 franska kärror, lastade med hafre, som hade kommit från Nancy i Lothringen och sålunda tillryggalagt omkring 22 svenska mil. Fransmännen, and hvilka vi språkade med några, sade att de och deras hästar i två månaders tid måst med stora ansträngningar tjena fienden. Jag fick några dagar senare se ett exempel på huru dessa olyckliga menniskor behandlas. En forman bland dem, som fört hafre från Sedan till Boubzicourt, beklagade sig vid framkomsten för befälhafvande officern öfver att en.af de uhlaner, som eskorterat konvojen, hade slagit honom med flata sabelklingan. Då måste ni ba varit olydig mot honom, svarades i öfversittareton; kom ihåg att vi äro herrar i denna del af landet och att ni måste göra hvad vi befalla er Jag kände medlidande med den stackars karlen, hvilkens ögon fyldes med tårar, då han vände sig bort. Vi anlände till Corbeil på eftermiddagen, men funno att der lika stora svårigheter mötte i afseende på fortskaffningsmedel som.å något föregående ställe. Ambassaden hade kommit oss i förväg och redan tingat för följande dagen de enda tre kärror som funuos dvar i staden. Men jag besökte mären, hr Darblay, medlem af den senast upplösta lagstiftande församlingen, och då jag för honom uppgifvit namnet på en person, som är vår gemensamme vän, var han nog god att ställa till min disposition en häst och en trilla. Vi fingo hvad vi begärde på hotellet Lå belle Image, der man synes göra goda affärer på de preussiska officerarne. Sådana fylde matoch rökrummen från morgonen till qvällen, och värdinnan, en ung enka, tycktes synnerligen väl upptaga deras artigheter. I alimänhet kommo invånarne och soldaterna väl öfverens; de förra veta att de tyska männen icke frivilligt uppehålla sig der, och de senare förtiga ej sin afsmak för kriget och sin önskan att så snart som möjligt få återvända till sitt land igen. Den qvinliga befolkningen bebandlas i allmänhet väl. Ett enda undantag från denna regel har jag hört omtalas i Corbeil, der en soldat hade veat skända en qvinna, men vid hennes rop kom en officer till stället och slog soldaten med en käpp så häftigt att han dog tre dagar senare. Likväl lider folket ofantligt i följd af dereqvisitioner som göras, och då allt arbete tillsvidare är omöjligt såväl i städerna som på landsbygden, torde ett förskräckligt elände under den annal kande vintern vara att förvänta. . Under de tio dagar jag färdades genom de bördigaste delarne af Frankrike, såg jag ej tillsammans tjugu arbetare sysselsatta imed åkerbruksgöromål. Vi afreste på lördagsmorgonen; men det var ej ödets vilja att vi samma dag skulle komma fram till Versailles. Vår häst hade, efter hvad vi sedan erforo, förut begagnats af preussarhe, och han hade synbarligen mindre angenäma minnen från denna tjenstgöringstid, ty för hvarenda tysk soldat vi mötte på vägen gjorde han ett förtvifladt språng åt höger eller venster med den påföljd att han sja6 vi och åkdonet till sist kastades omkull i ett ike. Följden af detta missöde var att brefskrifvaren och hans reskamrater måste återvända till Corbeil och då de på fredagen ånyo anträdde färden; lyckades det dem verkligen att uppnå Versailles. På vägen passerade de Longjumeau. Värden på det värdshus, der vi togo ini Longjumeau, berättade för oss att de preussiska telegrafledningarne blifvit afskurna en qväll några daägar förut, att invånarne i staden anklagades för att ha begått dådet samt att de med anledning häraf blifvit ålagda att plikta 12,000 francs. I Corbeil hade jag förut hört att kommunalstyrelsen tvungits att betala 20,000 francs för det attnågon skjutit på en preussisk soldat. Vi ämnade den följande dagen lemna Versailles, då vi fingo veta att en strid pågick mellan Dreux och Laigle just i den trakt genom hvilken vi skulle passera. Äfvenledes förnummo vi att skogsvägen från S:t Germain var osäker, emedan friskyttar och preussare sköto utan all urskilning på en och hvar som färdades denna väg.. När de resande i anledning häraf icke kunde begifva sig direkte dit de ville komma, och då de tillika af de preussiska vederbörande ålades att iopan lördagen gått till ända lemna Versailles, der de fått sina papper granskade, så måste de fara tillbaka till Corbeil. På söndagen anlände. de till Brie-Comte-Robert, der de varit fem dagar förut. De styrde -nu i stället kosan öfver Tournau och Coulommiers till Nanteuil och vidare till Epernay, Jedan och belgiska gränsen. Under vägen hunno vi upp etv långt tåg af vagnar, hvari 500 invalider fördes tillbaka ko ill Tyskland; derifrån de några månader förut kommit friska och färdiga. Dödligheten bland srupperna är förfärlig; i OCorbeil, der det flnnes blott en ringa garnison, dö dagligen 15 å 20 man af rödsot. En liten jordsträcka, liggande invid kyrkogården, användes till begrafningsplats åt preussare, och den fylles hastigt. Vi uppnådde Nanteuil på måndagseftermiddagen. Vårt enkla ipage blef genast anammadt ar fyra preussiska fcerare, som befallde knsken att direkte köra n till la Fertg, beläget på halfannan (svensk) mils afstånd. Mannen Protösterade förgäfves, fär: zlarande att hans häst redan denna dag dragit tt tungt lagg fora mil I dat sämsta väglag. han KO NE sond NN fat 0 PJ SR (NS ER kör rr F— 0 AR Ra Då