Aftonbladet – 26 november 1870, sida 2

det ej vidare på sivnet, mademoiselle Nardi det är för mig bara en gåta — O, jag ber, tänk ej vidare derpå! inföl Silvia. Jag känner mig verkligt olyckli; öfver att jag kunde vara så dåraktig, ocl jag har en stor ynnest att bedja om: att n båda ville ha den godheten att aldrig på minna mig om denna dårskap. Hon såg så bedjande, än på den ena, är den andra, att båda skyndade att gifva henne deras löfte. O, tack — tusen tack! sade Silvia och drog djupt efter andan. Men att ej tå göra några frågor, fördubblade blott madame de YEpines oro och ovisshet. Den förfärande sanningen misstänkte hon aldrig — tack vare den blindbet som så ofta öfverkommer oss just då stora faroi hota; men hepnes gissningar, ehuru långt skilda från verkligheten, fyllde hennes hjerta med ångest. Han måste vara sjak — gavska visst är kan sjuk, tänkte hon; han vet det sjel! och har sagt henne det. Derför är hon så bedröfvad. NITTONDE KAPITLET. Aldrig förr hade Silvia haft att bära en sådan börda på sinnet, som gecom det förtroende hon af mr Meredith erbållit. Hon kände iogen sådan frestelse att yppa det, som smädare af hennes kön påstå tillhör det qvinliga slägtet, men natt och dag plågades hon af denna vetskap; hon försökte att glömma den, men kunde det ej. Blotta förmodanden voro henne en plåga. Hvad skulle, t. ex.inträffat, ifall mr Meredith, då han kom bem tidigare än han var väntad, hade gått in i sitt arbetsrum, i ställt för att komma uppi salongen? Och hvad vore att vänta, ifall hans djerfve fiende, uppmuntrad af sitt lyckade