Aftonbladet – 26 november 1870, sida 2

tingen måste min syster anse mig vara sjuk eller få höra sanningen; och denna sanning ifall hon skulle få veta allt hvad den innebär, kunde möjligen döda henne. Jag skall tiga med er hemlighet; men, 0 mr Meredith! förlåt mig! Tala ej derom, sade han, men uttrycke i hans ansigte var icke mycket försonligt. Och vill ni... vill oi då ej taga någe mått och steg emot denna menniska?, frågade hon hviskande. Inte nu, svarade han med en röst, som invebar, jag bidar min tid. Mr Merediths hand hvilade ännu på låset, men Silvia dröjde. O, var försigtig, var försigtig! bad hon. Hennes röst var osäker, och hänförd af ofrivillig rörelse lade hon handen på hans arm och upplyfte till hans ansigte sina mörka. sårfylda ögon. Det gör mig ondt att ha oroat er, sade han leende, men pi lemnade mig icke något val. Medan han talade, öppnade han dörren. Silvia fana att hon borde gå, och utan att säga något vidare, begal hon sig upp till sa: longen. Madame de YEzine läste och tog icke sina ögon från boken. Kaptenen stirrade på Silvia och kunde icke hjelpa att han såg nyfiken ut. Hon satte sig, såg in i elden och yttrade långsamt: Mr Meredith hade rätt och jag -— jag hade orätt; jag menar — jag är mycket bedröfvad emedan jag har burit mig så oförståndigt åt. Madame de VEpine sade intet, men lade ned sin bok. Henrves far yttrade uppmuntrande: Ja, misstag kunna lätt inträffa. Lägg