Aftonbladet – 25 november 1870, sida 2

Kaptenen, som såg huru illa det nu åter artade sig för fredens vidmakthållande mellan bans styfson och. Silvia, fann efter slutad middag att han borde gå till sitt rökrum för att i lugn studera strategi. Detta studium fördes likväl denna eftermiddag i drömmarnas rike, kå kaptenen hade knappt hunnit intaga en beqväm ställning i sin ländstol, förrän han sjönk i ew ljuflig slummer, ur hvilken han styrkt till själ och kropp uppvaknade, då klockan. tlog nio. Jag måste gä upp och se hvad de företåga sig, tänkte kaptenen, men då han kom upp i salopgen, fanns der ingen utom Silvia som satt och blickade in i-eiden: med sitt arbete i knäet. År Josefine illamående?, frågade han hastigt. Nej, hon gick blott ned efter en bok, som hon glömt., svarade Silvia utan att ändra ställning. Kaptenen satga sig, lade händerna på sina knän och tittafy, på henne litet ordligt. Min kära, ni. vän, började han mycket vänligt, nu är ni åter uppretad på Charlie, men lita på fer här eger något misstörstånd ruw. Hur, nvickan ha sett honom är för mig en gåta. Det är icke gåtlikt alls, kapten, sade Silvia något otåligt. Mr Meredith förnekar inte saken; dessutom sprang ju Pataud ifrån mig för att fägna honom. Kaptenen gpuggade sig i pannan. Ja, en gåta är det i alla fall, sade han, ty vi veta alla hurudant lynne Pataud har. Hans herre, Charlie och Jean Vearot äro de enda män, som Pataud ken tåla. Pierre har jag nyss lemnrat i hans bostad, Jean Varot är, som jag händelsevis fått höra, tjugu mil härifrån i dag och... ( Forts.)