Aftonbladet – 25 november 1870, sida 2

mig på terrassen; han påstår endast att han ej såg mig under promenaden.n Madame de YEpine svarade ej straxt, men gick under tystnad jemte sin unga vän uppför den breda trappan. Hon kände sig både orolig och villrådig. Hennes sunda förstånd sade hence, att Silvia hade rätt och att hennes bror icke gerna för en stund kunnat blifva både blind och döf. Men å andra sidan var nästan hvad som helst mera troligt än att han skulle uppfört sig opassande emot en gäst i hennes hus cch att han sagt en öfverlagd osanning. Silvia, sade hon sedan de voro iokomna salongen, jag har endast en sak att tro och den är sådan att jag erfar den djupaste ro: min bror måste vara sjuk, — mycket sjuk. Jag har hört talas om underliga ejukiomsfall, då pe:soners själsförmögenheter fullcomligt förslöas för en längre eller kortare tund. Detta tror jag äfven är förbållandet ned Charlie. Hon sade detta med märkbar nedslagenret, men Silvia skakade otåligt pä hufvudet det hon tog plats i en ländstol. Mr Mereditb har aldrig sett friskare ut in i denna afton, inföll hon. Det medger Jag, min väv; men hvad skulle .unnat vara bevekelsegrunden till ett sådant ätt, zom du tillskrifver honom? Han kunde u ej egt något motiv, och derför,..n Hans motiv kan jag säga dig, inföll Silia med osäker röst; jag hace sårat mr Merediths stolthet, då jag til:bskavisade ett ycke som jag aldrig sökt vinna; nu vill han ära min stolthet genom att fullkomligt igorera min närvaro. Madame de VEpine satte sig utan att säga tt ord. Hon kände sig alltför missnöjd och örolämpad öfver denna beskylluivg, för att idare yttra sig i ämnet.