Aftonbladet – 23 november 1870, sida 3

—— sade intet ondt ord och helt triumferande, strök och klappade Silvia hans yfviga pels, då en förebrående röst bakom benne yttrade: ta Mademoiselle Nardil Jag har besegrat Pataud, svarade hon utan att se sig om; vi äro vänner pu. Se! han slickar min hand och jag är säker på att han ej är falsk. Nr Det är han inte, men tro honom ej ändå, — jag ber, tro honom intel Mr Meredith, som hade kommit åter för att gifva mrs Jones. några förhållningsorder rörande Patauds skötsel, varnade förgäfves. Utan att lyda hans råd, fortfor Silvia att stryka hundens bruna hufvud och då hon efter en stund såg sig tillbaka, fann hon att mr Meredith var gången. Hon hörde honom i nästa rum tala med mrs Jones och såg honom straxt derpå gå förbi fönstret och öfver den snöiga gården. Han är inte nöjd åt att jag och Pataud också blifvit vänner, tänkte Silvia; stor sak, Pataud! viskola ändå förblifva vänner. Hundar hafva sina nycker, såväl som menpiskorna. — Det behagade Pataud att framhärda i sin smak för Silvias smekningar och följden blef att hon tillbragte största delen af denna dag i hans sällskap. Hon kom härvid att återse mr Meredith och Pierre; men medan Patauds herre uttalade sin beundran och förvåning öfver sin gunstlings vänlighet och temligen inkonseqvent på samma gång prisade hans fromma sinnelag, hade mr Meredith sin uppmärksamhet odeladt fästad vid sin patient och tog endast så mycken notis af Silvia, som höfligheten fordrade. Jag är säker på att han är afundsjuk, tänkte hon, för att Pataud också är vänlgi mot mig. Nå, jag skall hålla ännu mera af Pataud, blott för att reta honom (Forts.)