Aftonbladet – 23 november 1870, sida 2

nom på sjelfva skuldran af Olympens beherrskare. Denna djerfva och Lögflygande tanke fiones uttryckt i ett utkast med krits på en svart tafla. På sin sista dag i lifvet sysslade han med en byst af Luther, den samma, som står der i hörnet. Thorvaldsen var icke riktigt kry, då baronessan Stampe ioträdde och efter mycket öfvertalande förmådde honom att intaga en inbjudningtil middag. Han tryckte lerklumpen, som har hade i handen, på bröstet af bysten, stack modelleringskäppen i den mjuka leran och — havs lifsgerning var folibordad. Vid bordet, der han föröfrigt åt och drack friskt, undföll honom följande yttrande: Ja nu kan jag gerna dö, ty nu har Bindesböil min graf färdig. Under det kaffet dracks skämtade han med Oehlenschläger, som också var närvarande. Helt plötsligt blef han allvarsam och sade: Oehblenschläger! Denlilla poesiens genius, som jag gjort, har jag bestämt till en medalj för dig. O, min gode Thorvaldsenn, svarade denne, det är för mycket! Nej, det är det icke, sade Thorvaldsen och reste sig — det var de sista ord som vexlades mellan dessa Danmarks båda dioscurer. Derefter gick han på teatera. Under tonerna af en symfoni ställde sig dödsengeln med den släckta facklan och vallmokransen om håret vid hans sida, och han afsomnade såsom barnet, hvilket under vaggsången inslumrar i sin moders famn. Af alla Danmarks store män har ingen omgifvit det danska namnet med en mera oförvissnelig glans och ära än Thorvaldsen, och ehuru hans bjerta kände sig draget mot Södern, klappade det dock högt och varmt r det älskade moderlandet; Ett bevis här på är, att då hans ryktes stjerna var i stigande och Jason beundrades och omtalades, studerade han midt i de romerska omgifnin