Aftonbladet – 23 november 1870, sida 2

nung och herrskare i konstens vidsträckt: rike! Det är nästan som när påfven ut delar välsignelsen, voro hans barnsligt naiv: ord. På Buntzens. tafla, Nysö, finna vi Thor valdsen midt i en dansk naturs leende om gifningar matande svanorna, dessa sköna djur som hans öfvade konstnärsöga på ett så träf. fande sätt förstod att återgifva. Denne diktarfågel förevigades i-flere arbeten, t. ex Amor på svanen; som C. Ploug i sin vackr: dikt gifvit en så sinnrik tolkning. Hvad äl det för ett gammaldags ur der i hörnet? De har ända till för några få år sedan tillhör en familj i Storehedinge, men räddades di för museet. De träsniderier, som pryda det äro nemligen minnen från Thorvaldsens tidigaste ungdom. Med sådana arbeten och undervisning i teckning måste han hjelpa: sina föräldrar i deras tryckta och torftiga omständigheter. Icke alla, som efter ett besök på Toldboden återvända till den larmande staden, veta att det är ett arbete af Thorvaldsen, som de gå förbi i hörnet af Toldbodveien och Amaliegade. Fagaden är er basrelief, föreställande en qvinnogestalt, hvilken med en kikare kastar en spejande blick ut öfver sundet. Och många, som med rätta i Ny Vestergade förarga sig öfver det osköna. vid slatet af gatan snedt liggande ridhuset veta icke, att de kunna finna ett slags tröst i åskådandet af en basrelief af Thorvaldser öfver en port i hörnet af denna gata och Filosofgangen — visserligen ett omoget ungdomsarbete, men dock af konsthistoriskt och biografiskt intresse. De fyra lejonen, som änds till för icke längesedan prydde de två portarne i rundeln utanför Fredriksborbs trädgård, voro likaledes af honom. Förut satt bildhuggarekonstens genius vid Jupiters fötter. Han måste högre upp, sade Thorvaldsen till Wilckens och anbragte ho