Aftonbladet – 22 november 1870, sida 2

Nå, det tår jag då säga, mademoiselle Nardi, började han, att ni är den förste jag sett, son betviflat att Charlie är mäktig af en sådan handling. Tro inte, fortfor han logot och allvarsamt, att jag vill framställa gossen som ett underverk. Lejonjagt är inte så farlig som tigerjagt, men att döma af hvad jag sett, skulle jag tro honom om att kunna handskas med tigrar likaväl som han kunde sköta sin lejonjagt. Det är ju inte gossens fel, tillade kaptenen med känsla, om han ej träffat på tigrar i Afrika.o Silvia svarade ej, men såg sig om efter mr Meredith, som var sysselsatt med att mönstra Baptiste vid dag jus och ej hade hört samtalet. Var det mvojligt att denna fina, bleka mar. var en sådan bjelte? Trogen den qvinliga instinkten trodde nemligen Silvia att en vargcch Jejonjägare måste vara en verkligt herkulisk figur. Det var ej endast undransvärdt, men äfven förvirrande, och detta till den grad, att då kaptenen gick bort till sin styfson och började tillsammans med bonom mycket gravitetiskt mäta Baptistes längd från spetsen af nosen till sista hårtofsen i svansen, begaf sig Silvia, begärlig efter att få veta mera, in i slottet. Mrs Groom var just på väg att gå igenom förstugan med en kopp chokolad åt madame de VEpine. Iett ögonblick var Silvia hos henne. Ack, mrs Groom!s ropade hon emot henne, vet ni hvad!... mr Meredith har dödat Baptiste. Ni vet, den der gamle Baptiste, vargen, som brukade äta upp alla fåren. Ållesammans? frågade mrs Groom med! en tviflande min. Jan, svarade Silvia besinningslöst, och kaptenen säger att i Afrika plägade han skjuta lejon och att han tog skinnen af dem — är det inte för märkvärdigt?n Jag tycker det skulle vara märkvärdlgare