Aftonbladet – 22 november 1870, sida 2

om de inte haft något skinn att taga,, svarade mrs Groom torrt. Ack, ni vet nog hvad jag menar,, sade Silvia otåligt, jag skulle så gerna vilja se en lejonhud. Jag säger honom jemnt att det skall komma mal i den fula, gulbruna pelsen, fortfor mrs Groom, men han skall ändå ha honom i sitt rum. Mr Meredith har alltid varit egensinrigz, han! Mrs Groom var icke vid sitt meddelsamma lyone denna. dag, men Silvia, som fått en stark lust att veta allt rörande mr Merediths lejonjagt, ämnade icke gifva vika förrän hennes önskan blifvit upptylld. Gif mig madame de VEpines chocolade; jag skall bära upp det., sade hon ifrigt. Mrs Groom, som alltid hade mycket att beställa, gjorde ingen invändning och Silvia tog den lilla eörresbrickan med sitt fina par koppar samt begaf sig upp till madame de PEpines rum. Silvias eget rum var det ljusaste i hela huset. Hvarje solstråle som kunde genomträvga vintermolnen tittade in till henne och från sina fönster hade hon en vidsträckt utsigt öfver alle, staty och kolonnad samt längst bort jernvägen med: sin strimma rök från iokomotivet. Utsigten från madame de IEpines rum deremot var åt en Inod med höga, dystra barrträd, i hvilka vinterstormarna klagande hveno. För Sil via var detta rum — djupt och stort samt med tuog och regelrät möblering och anordning, västan obehagligt. Nu var bon likväl tör ifrig att tänka derpå. Hon gaf sig knappt tid till att helsa eller att sätta från sig chocoladbrickan på ett litst rundt bord, vid hvilket bennes vän satt och läste, förrän hon ifrigt utropade: Ack, Josefine, tänk bara! Din bror har dödat Baptiste! Och är det sanning att