Aftonbladet – 21 november 1870, sida 2

djur med sträf, grå pels, stora tänder oci stirrande ögon. Var ej rädd, mademoiselle Nardi, hörd hon mr Meredith hastigt säga bakom henne han är död. Jag skulle inte låtit honom ligga här, om jag kunnat ana att ni så ti digt gått denna väg.n nÄr det en varg, frågade Silvia, utan at vända sig om eller kunna taga sina blicka från djuret. Ja, det är verkligen en varg och inger mindre än Baptiste. Denna gång vände hon sig om, snabbt son tanken. Ni har dödat honom, utbrast hon met lysande blickar, Ja, jag red ut med Pierre, för att s hvar han fanns; på hemvägen kom han öfver oss och jag sköt honom. Ni sköt detta fasliga djur, ropade hon; ni sköt honom med er egen hand? Det gjorde jag, mademoiselle Nardi. Hennes synbara öfverraskning tycktes myc ket roa honom. O, huru oförfärad, — huru modig ni måste varan, utbrast hon och såg på honom med en så öppen och oförstäld beundran, att en svag rodnad steg till hans bleka kind. Ja, han var tapper och oförfärad, men så voro hundratals andra; han visste det och satte ej högre pris på sin gerning än hvad len var värd. Men om äfven tornerspel cke mera finnas; om inga lansar brytas till ira för sköna ögon, om handskar icke mera kastas bland rasande lejon; om damernas såfva ej längre bäres främst i drabbningen ch färgas röd af fiendens blod, så är likväl sällan till alla dessa mandater lika friska ich lefvande inom mannens bröst, och vi unna möjligtvis förmoda att hon var anled