Aftonbladet – 21 november 1870, sida 2

näs föga i Italien; Silvia hade aldrig egt nåot och var nu i follkomlig förtjusning öfve et hon af sin vän erhållit, hvilket äfven val både dyrbart -och vackert. Hon hade stan: nat uppe en hel timme längre än vanligt i sitt rum den föregående qvällen för att betrakta sin vackra krage och muff och för att profva dem, Hela natten hade hon drömt derom och i första dagningen var hon vaken ör att kläda sig och komma ut, så fort det lät sig göra... Barnet upphör aldrig att finnas-hos de bästa och visaste bland menniskor och hos en flicka vid Silvias ålder är barnasinnet ännu mäktigt. Vädret är ju präktigt, tänkte hon och tittade ut genom fönstret; dessutom är snön så hvit och vacker!. Hon klädde sig skyndsamt, satte på sig sin nya vinterdrägt, som var både varm och vacker, och skyndade ned på terrassen. Hon gick några slag fram och åter, tröttnade snart vid denna enformiga promenad och tog vägen framät allen midtför mr Merediths fönster. Luckorna för dessa voro ännu tillslutna och dessutom visste Silvia att han så tidigt ej brukade vara i sitt arbetsrum. Hon giek med raska steg och lemnada små, nätta spår efter sig i snön. Snön var ännu för henne en gvanlig syn och behagade henne genom sin nybet. Luftens förunderliga stillhet var olik allt hvad hon kunde erinra sig. Och huru spöklika stodo icke de höga aflöfvade träden! Deras massiva stammar. voro bevuxna ned mossa; grenar och qvistar voro beströdda med hvitt; öfverallt och på allting låg en hvit slöja. Det var naturens vioterskrud, som hon bar i stället för sommarens gröna drägt. Silvia hade nvästan hunnit slutet af allten Jå hon stannade, förvånad och bestört. Framför henne, nedhukadt i snön, låg ett stort