Aftonbladet – 19 november 1870, sida 3

gamla typen för kristusbilderna från 4:de til 5:te århundradet, men konstnären har lyck ligen valt det enda moment af frälsarens lif hvars framställande tillika kunde närma si den antika stilen; det nemligen, hvari han, det han bringar verlden frid, sjelf är en up penbarelse af den största möjliga frid och hög het, den höghet som karakteriserar antiken gudabilder, men som här tillika är genomträng; och besjälad af en alltuppoffrande kärlek Bilden är ursprungen ur en rent protestan tisk anda, det är intet smärtfullt och lidand i frälsarens drag; men han står som seger. herre öfver döden, för att personliggöra fö anden sitt lit och sin lära. Innan vi gå vidare kasta vi i vestibuler en blick på Alexanderståget, som efte många konstnärers, t. ex. gamle Schadows omdöme är konstnärens mest onginella verk och hvilket ensamt skulle vara tillräcklig att göra hans namn odödligt. Thorvaldser hade under de tryckta förhållanden, som Napoleon I:s krig framkallade, några år vari föga produktiv, då Napoleon beslöt att inrätta Qvirinalpalatset åt den lilla konunger af Rom och gaf Thorvaldsen uppdrag att föl detsamma utföra en fris, framställande der segerrike Alexanders intåg i Babylon. De var, — yttrar Schadow derom — som nä ett hungrigt lejon efter lång sömn vakna upp och störtar öfver sitt byte; aldrig ha jag sett en dylik grad af entusiasm, och dei behöfdes hans isländska natur, för att kunna härda ut på ett sådant sätt. Han hade på otroligt kort tid gjort modellen och med blyerts tecknat kompositionen visserligen snillrikt, men mycket flyktigt och i smått. På en stor skiffertafla utkastade han med griffeln helt rått två, tre figurer, i ungefär två tredjedels kroppsstorlek, kastade derefter bollar afler på taflan, hvilka han knådade till och hade vanligen hvarje afton en sådan grupp färdig. Utan vidare förberedande studier fullbordade han så oafbrutet det kolossala verket. Gipsformarne gjöto om natten hvad han på dagen hade modellerat och blott två sådana skiffertaflor begagnades. En sådan klarhet i föreställningen, sådana oerhördt säkra insigter, sådant fulländadt mästerskap och dertill en så exempellös kroppskraft, försatte alla män at facket i häpnad, och man tänkte dervid ovilkorligen på Michel Angelo och hans arbeten i taket på Sixtina. Denna fris finnes äfven reproducerad i marmor i riddarsalen på Christiansborgs slott. Men vi återvända till museets särskilda rum. I rummet till höger stanna vi framför de sköna tre Gratierna. Det var dessa som icke lemnade Thorvaldsen någon nattro. Hans tjenare Wilckens har berättat, att gratierna vid aflastningen på redden — till följd af tågets afspringande störtade ned i barkassen och togo en svår törn. Aldrig, berättar han vidare, har han sett Thorvaldsen så bedröfvad, som då han på Charlottenburg meddelade honom detta. En lång stund satt han tyst med tårarne i ögonen. Men nu vaknade han till sin gaml2: verksamhet; skadan blef undersökt, och hans konsterfarna hand lyckades afhjelpa detsom skett. Hur behaglig är icke den lille Herdegossen med hunden vid sidan. Ställningen är i hög grad skön och naturlig, och äfven härtill anknyter sig en bekant anekdot. Thorvaldsen bade en vacker romersk gosse som satt för honom såsom modell till Ganymedes. Då han fick lof att hvila sig från den besvärliga ställningen, drog han det ena benet litet i vädret och intog en så förvånande naturlig ställning på en tom låda, att Thorvaldsen utbrast: Sitt stilla, rör dig cke ur fläcken, och formade i en hast skizzen till sin herdegosse. Hunden är ett porträtt af Thorvaldsens hund Teverino. I sista rummet stanna vi framför lord Byron, den svärmiske och demoniske engelske skalden. Han ser uppåt med strålande olick, som om en skön tanke trängde sig på wonom. På de grekiska ruiner, bland hvilka an sitter, ser man namnet Athen samt skaldekonstens sinnebilderj gripen och lyran, Dödskallen vid hans fötter skall antyda skaldens tungsiothet, HH. C. Andersen beättar, att Thorvaldsen under utarbetandet .f modellen bad lorden atticke se så olyckig ut. Men då denne svarade, att så såge van alltid ut, yttrade Thorvaldsen ingenting inpat än ett mycket sägånde: såå — ? Då betet var färdigt, voro alla nöjda dermed itom Byron sjeif. Detta förargade Thor raldsen litet, och han slutade derför sin beättelse om denna scen med anmärkningen: Han vill nu nödvändigt vara så olycklig! Då vi träda ut i korridoren stöta vi på ysten af en annan skald, Walter Scott. Denne -snillrike man, med hvilken Thorraldsen sympatiserade långt mera än med len i hans ögon öfverspände och affekteade Byron, talade intet annat språk än enelska. Thorvaldsen kunde visserligen flere pråk, men olyckligtvis icke detta, Då deröre Walter Scott en gång besökte honom i ans ateller, visste de icke huru de skulle unna meddela sig med hvarandra på annat ätt än genom tecken och miner, men de förtodo hvarandra mycket väl. De tryckt varandras hand, klappade hvarandra på xeln, och man hörde godast orden: connaiance — charmöe plaisir -— happy m. im. På etia sätt gick det hela tiden, tilldess de änligt togo afsked af hvarandra. (Forts.) Nattskojet i Upsala.