Aftonbladet – 18 november 1870, sida 3

glädje att sitta i sin fars knä och se upp till honom medan han förtäljer dem om allt hvad han kan uträtta. Ty likaväl obegränsad beundran som kärlek utgör beständsdelen af ett barns känsla för sin far. Så ock med mig. Jag kävner mig vara såsom ett ringa barn inför min store Fader; och då jag sitter och lyzsnar och skådar Hans verk, lär jag mig litet — ack, så litet! — ty hur mycket ken ett barn förstå? Men då skapelsens storhet förvirrar mig, tänker jag: Min käre Fader vet bäst. Dessutom vet jag ock, att en dag skall komma, då hvad som synts dunkelt skall blifva ljust. Derpå förtröstar jag och bidar. Du är mycket god, Josefine, yttrade Silvia tankspridd, ty olyckligtvis hade endast hälften af hennes väns predikan uppfattats af Silvias öra. Medan madame de IEpine boppades hafva gjort ett godt intryck, tänkte den unga flekan för sig: Nu bryr han sig så litet om mig, att han gick sin väg, midt under det jag talade och lutan att ens dröja tills jag afslutat meningen. Jag vill visst inte att han skall älska nig, men nog tycker jag att han kunde vara höflig!. Medan dessa tankar spökade i Silvias hjerna, inträdde, kaptenen med händerna fulla af kartor och böcker, och såg som vanligt dtillbaka i ut som den Jyckligaste bland menniskor. Som alitid var han äfven villig att meddels sin belåtenhet åt hvilken som ville hörs på. I sin lättaste och förnöjsammaste tor utbrast kh således, i det han kastade sig ndstolen: Nu, tvin bästa mademoiselle Nardi, tän ker jag helga denna dag åt en af edra lands: män, den store Lucuilus, då han går at strida mot den store Mithridates. Här är vi nu! Se, här ha vi Otryae, i Phrygien Dessa äro de romerska örnarna, tillade kap tenen och stack i kartan som låg framfö honom, en rad nålar med vaxbufvon, i hvilk: endast en liflig inbillpingskratt skulle förmåt igenkänna den kejserliga örnen; och här h vi den romerska hären, trettiotusen fotfol