Aftonbladet – 18 november 1870, sida 3

oo Erkebiskop Sundberg uppvaktades, skrifves det från Carlstad i Wermlands TidDing, sistlidee måndag kl. half 11 f. m, af skolungdomen, som företrädd af skolons rekter och såvgläraren samt under anförande af gymnastikläraren tågade till biskopsgården under afejungande at Wikingasäten, åldriga lunder, samt derefter Integer vita, under afsjungandet hvaraf erkebiskopen utträdde på trappan och efter tåvgens slut, sedan ett lefven för honom blifvit höjdt, tilltalade ung. domen med följande ord: Mine unge vänner! Jag tackar eder för eder helsning, hvilken jag upptager som en iyckönskan och icke såsom ett afsked, tv jag hoppas att ännu några månader få dröt pos eder, men den påminner mig . huru hastigt tiden flyger undan, ty det ar endast en kort tid jag varit hos eder. oet är ej läbgesedan jag sjelf stod en yngling i ledet att helsa den man, som då skulle afgå till den plats inom svenska kyrkan, till hvilken jag nu blifvit kallad. Det har sedan den tiden, genom Guds nåd och menniskors välvilja, jemt gått för mig, som man säger, uppföre; men jag beder eder, I unge, som ännu icke pröfvat verlden, vara öfvertygade om att det icke är höga embeten och äreställen, som bereda en menniskas lycka — nej! Gudsfruktan, sedlighet, arbetsamhet, flit och medvetandet af väl uppfylda pligter gör hvarje samhällsställnivg lycklig; och med det nu sagda kan es för denna gången vara nog. Gud vare med eder! Härpå följde åter ett lefve erkebiskopen!, Derefter uppstämdes ,Hör oss sveal hvarefter ungdomen aflägsnade sig under afsjungandet af Friskt slår vår hjerta,