En korrespondenttärd i krigstid. Bref från Aftonbladets specielle korrespondent: Lyon den 9 Nov. De två dagar jag tillbragt härstädes sedan jag senast sände ett bret till Aftonbladet, har jag användt att i olika riktningar genomströtva denna stora stad och dess vidsträckta förstäder samt att sätta mig i beröring med så många af stadens invånare som möjligt, hvilket senare lyckats mig öfver förväntan, tack vare goda rekommendationer, som jag medfört, och tack vare min egenskap af svensk. Det är nemligen ganska väl kändt härstädes af de bildade klasserna, att svenskarne sympatiserat med Frankrike under den fruk:ansvärda kris detta land genomgår. Detta omtalades i början af kriget ganska ofta al tidnibgarne och har fästat sig ifransmännens minne, ehuru man eljest i allmänhet icke vet mycket om vårt Jand, utom det att dess konung är en Bernadotte. Jag har emellertid haft nöjet träffa anmärkningsvärda undantag i detta afseende. En förträfflig gammal herre, med ett betydande vetenskapligt namn, hvilken hvarje afton skänker mig ett par timmars ytterst instruktiv konversation på Cafe Madrid,, visar sig t. ex. vara i besittning af en, synnerligast för en fransman, högst ovanlig kännedom såväl om vårt land som om främmande länder i allmänhet. Lyon, likasom naturligtvis hela Frankrike, bar de båda senaste dagarne slitits mellan tvifvel och hopp med afseende på utsigterna till det ifrågasatta vapenstilleståndet. I måndags trodde man i kretsar, som gjorde anspråk på att vara väl underrättade, att stilleståndet verkligen var afgjord sak. Synnerligast inom den högre finansverlden var man fullt och fast öfvertygad derom, och en mycket framstående finansman gaf mig nyheten såsom alldeles säker. Aftontidningarne för samma dag gåfvo också uttryck åt enahanda förmodan. Tidningarne fogade visserligen till de uttryck af tillfredsställelse, hvarmed de delgåfvo sina läsare dessa utsigter, vissa för behåll med afseende på de vilkor, som de betecknade såsom oeftergifliga för att vapenhvilan och den derpå följande freden skulle vara tillfredsställande; men jag tror mig kanna säga, att det allmänna intrycket af utsigterna till vapenhvilan var glädje och belåtenhet. Ingenting kan. heller vara naturligare än detta, ty om man än. hyser det hopp, att man skall kunna med framgång uthärda en belägring, så innebära dock utsigterna att blifva underkastad en sådan ingenting lockande, allraminst i ett samhälle, der AES a ROAD SAST ER TE NEAR SAKER