— — gon gjorde sitt vanliga besök hos honom och frågade hur han hade sofvit, skakade han småleende på huivudet och sade: Jag fårju inte sofva i ro för gracerna Att slita sig lös från alla dessa arbeten kostade honom vaturligtvis stor sorg, men då fregatten Thetis år 1842 kastade ankar få Livornos redd och tog ombord 80 stora lårar, innehållande hans arbeten och konstsaker, var det dock liksom om hans verk oemotståndligt drog bonom med sig och ännu innanfregatten ankom : till Kjöbenhavn hade han landvägen skyndat tillbaka till hemmet. Dagen efter sin hemkomst besökte han sitt museum; som. under konstnärernas festliga sång invigdes. till bevarandet af allt det sköna och herrliga, han under sin rastlösa lefnad hade frambragt. Åsynen af denna byggnad förorsakade den nära sjuttiotreårige gubben en obeskriflig glädje; men om än hans blickar: dröjde något lävge vid den lilla fyrkantiga platsen på museets gård, som, enligt hans egen vilja, var bestämd att innesluta hans stoft, såg man dock snart, att intet storverk ännu var honom för stort, och liksom om ban före sin död tydligen velat visa den andliga kraftens seger öfver den kroppsliga; blef den kolossale Hercules, som nu pryder ingången till Kristiansborgs slott, det sista storverk, som utgick från hans händer: Hans död var lycklig och skön, såsom hans lif varit. Då han den 24 Mars: 1844 kom till k, teatern och der intog sin vanliga plats, insomnade han i sånggudinnornas tempel vid detförsta stråk draget från orkestern och vaknade ej mer. Hela Kjöbenhavn, konung och folk följde honomstill: grafven och så allmän var sorgen öfver hans död, att den kändes öfverallt till och med i det fattigaste tjäll och af dem för hvilka hauvs lif och verksamhet icke kunde ha egt någon betydelse. Men i hans verk lefver hån bland oss och dessa verks betydelse för vårt fädernesland skall ständigt bli större från ägt till slägte, ju nier sinnet för det sköna och lusten att tillegna sig det i anda och sanning göra sig hos hans landsmän gällande.