Aftonbladet – 18 november 1870, sida 1

den odaecsalgra, Fo, intresse som dljer Hå vädjobana. en miu. UD 3 ros som under de sista amy rN ka förveck. ökats genom nya hotande ponm. ved tad lingar, fira vi i dag i Sveriges hu, U ået minnet af en bjelte, som aldrig fört sva. och hvilkens enda: vapen bestod i en mejsel, men som dock står segerkrönt och omgitven af en glans, som ingen tid skall kunna utplåna. Vi fira nemligen den hundrade årsdagen af Albert Thorvaldsens födelse. Någon ovisshet råder derom, huruvida den 18 eller 19 Nov. är den rätta dagen. Thorvaldsen visste icke sjelf att derom ge besked, utan svarade, då man frågade -honom om hans födelsedag: Det vet jag inte; jag vet att jag kom till Rom den 8 Mars 1797., Den sistnämnda dagen :var-också en -andra: födelsedag för Thorvaldsen och den dagen har sin stora betydelse i den europeiska kulturens häfder. Men kan: man: då tillmäta en konstnär, vore han aldrig så utmärkt, en så stor betydelse, att man räknar honom bland mensklighetens heroer? Vi medgifva, att frågan kan vara berättigad, i fall. man betraktar konsten såsom någonting blott yttre och tillfälligt; någonting som kan finnas eller icke finnas; utan att det eger något inflytande på kultarlifvet, såsom en förfinad lyx, en behaglig prydnad, en vacker dekoration för det yttre lifvet, Helt annorlunda visar sig dock saken för den, som fattar att konster höre. till de nödvändiga yttringarne af mensklighetensl andliga lif och utveckling, att den utgör ett väsentligt lifsmomeut för den msnskliga anden, stående i det innerligaste samI manhang med kulturlifvets alla öfriga företeelser. Han vet, att konsten, i högre och ädlare mening, utgör sjelfva nationallitvets blomma, att den icke blott afspeglar, utan på tusenfaldigt sätt återinverkar på ett folks anda, tro, seder och lifsförhållanden, och att Tsålunda allt hvad som sammanhänger med konstens utveckling, berör sjelfva bjertpunkten i mensklighetens historia. Ållt klarare och allmännare lär man sig inse, att historiens verkJliga innehåll icke utgöres af den ena eller andra individens gerningar, betraktade i och för sig sjelfva, utan af folkens tankar, ideer, åsigter och känslor, utvecklingen af mensklighetens natur, i dess organer, nationerna. Och ingenstädes får denna utveckling ett finare, klarare och bestämdare uttryck än i och genom konsten. Dess verk uttrycka hvad som rörer sig i folkens och tidehvarfvens inre, liksom den glässande hafsspegeln angitver rörelserna på djupet. Thorvaldsen är en af verldskulturens heroer, han är sitt århundrades störste och mest betydande konstnär. Han tillhör Skandinaviea och det är en egen ödets skickelse, att från Norden skalle utgå de tvenne män, som åter skulle bringa den antika konstens anda till heders-och reformera stilen gom måleriet och plastiken, slesvigaren Oarstens och der från Island stammande Thorvaldsen, af hvilka blott den senare hann full mogenhet, då den förre deremot segnade ned såsom en af konstens ädlaste martyrer. Men : Thorvaldsen tillhörde verlden, innan han i egentlig mening tillhörde sitt fädernesland. Marmorstoden talar icke ett litet folks begränsade språk, den talar ett tungomål, som hela verlden fattar, och det var från Rom den store danske bildhuggarens ära strålade ut öfver Europa. Många andra konstnärer lemna Rommed hjertat fyldt af evig tacksamhet för hvad det genom sina konstskatter gifvit dem för hela deras lif; men Rom räknar tacksamtSignor Alberto bland dem, som mest bidragit till att förherrliga den :gamla klassiska Tiberstaden. Den store bildhuggaren är mer än någon annan:konstnär egnad att regenera konsten och gå i spetsen för konstutvecklingen. Man skulle kunna säga att skulpturen är den inanligaste, den mest heroiska, mest monumentala at de bildande konsterna. Icke utan betydelse är det yttrandet af Napoleon I: Om jag ej vore herrskare och eröfrare, skulle jag vilja vara bildhuggare... Om alla de öfriga sköna konsterna 1åkat i förfall, men plastiken stode der ensam ren och stilfull, så skulle de öfriga snart derur dricka helse och kraft; men i tidehvarf, länder eller konst-instituter, hvarest plastiken ligger nere, förlora äfven de öfriga konsterna i höghet, intensiv kraft och monumental betydelse. Hvad som var förberedt genom Winckelmaun i teoretisk väg och genom Carstens och Sergel i konstnärlig produktion, det utfördes at Thorvaldsen i en serie af mästerverk. Haa lösgjorde sig helt och hållet från detta rococotidehvarf, hvars innehöll på alla områden var sken, lögn, teatralisk tillställning och kapris och under hvilket religion, konungadöme, snille, konst — allt var biott en lek. Thorvaldsen var genom hela sin individualitet kallad att uppträda såsom konstnärlig reformator, att bringa allvar i leken, att låta naturen komma till heders i stället för det löjligt konventionella och affekterade och -att vända blicken till antiken, till det verkligt. klassiska, i stället för den karrikatyr deraf, som florerat under den konstriktning, för hvilken hofvet i Versailles hade utgjort den egentliga, Olympen. Med Thorvaldsen, som mer än någon annan kunde kallas en den nya tidens -hellen, syntes den sanna antiken återuppvakna till ny blomstring... Tillegnande sig: det klaraste medvetande: af den antika formbildningen, skapade han en oöfverskådlig serie al mästerverk, i hvilka den bästa helleniska tidens sedliga .ädelhet och rena behag ånyo lefde upp. Han blef dock ingen blott imitatör at de antika verken, han tillegnade sig sjelfständigt, deras stil-och anda. . Han bragte antikens skönhet oss närmare genom att göra gällande det ;rent menskligs och låta det, som eljest skulle taga sig blott arkeologiskt och allegoriskt ut, fyllas af frisk lifsvärma. Huru. han : kunder. följa antiken och ändock låta framträda en oändlig rikedom af egna idber visade han bland annat i sitt herrliga Alexanderståg, En följd af konstnärens känsla och innerlighet är att det också ligger värma i hans verk och att aldrig ett yttre kallt sträfvande efter klassicitet i formen försvagar det rena intrycket af deras skönhet. Hufvudintrycket af hans arbeten är: renhet och klarhet i tanke och uttryck, värma och. hjertlighet i uppfattning och utförande och en välgörande harmoni