Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

för öfrigt var ban ganska vänlig i sitt sätt emot henne och framför allt fullkomligt obesvärad. Naturligtvis skulle hån inte Vara så, ifall ban ännu brydde sig om mig,, tänkte Silvia der hon satt; sbelt naturligt är äfven att ban ej skall göra detta, efter det sätt, hvarpå jag bermötte honom; jsg endast undrär på att han pågovsin hade tycke för mig. Och som mr Meredith nu åter syntes fördjupad i sin läsnirg. betraktade hon honom länge och uppmärksemt, liksom hon i hans ansigte önskat Jäsa en berättelse om hans korta kärleksnyck. Gömd bakom sina böcker, följde madame de IBpine dem båda med oppmärksamma blickar. Det var ivgenting i broderns djupblå ögon, då de ibland riktades på Silvia, som -sade bepne om han inom sig undrade öfver att så hafva kupnat låta förrolla sig, eller om han skulle vara i stånd ill att äng böja knä för denna känslolösa Armida. Madame de IEpines egen öfvertyjelse vår att hans tycke var förbi. Nej, hän kan ej älska henne längre, änkte hob; mera besynnerligt är att han, å fint bildad, så talavgfull, någonsin har unnat hysa kärlek för en sådan liten beinningslös, haltvild vareise. Det var väl att won förkastade hans tillbud; — men hvad omer åt henne, som så ihärdigt sitter och er på honom... Jag må väl aldrig tro att won ångrar sigl St ckars Sivia! Omedveten af att hennes nsig:e var en öppen bok, vida lättare att olka än den, hvari mr Meredith. läste, beraktide hon bonom ännu, säker på att han cke kunde se heone och glömsk af att hans yster kunde göra det; och under det hon såg å honom, vaknade en obestämd saknad inm henne. Det var: den gamla historien!... lerrskåre som abdikera, äro alltid böjda för