Aftonbladet – 15 november 1870, sida 2

var, ser jag deri ett pro! af din tillgifvenhet men som var alldeles förspildt. Jag mötte henne i trappan i gär afton sedan vi skilts åt. Jag hade suttit i salongen en stund, då hon kom ned efter sitt arbete. Hon tilltalade mig och hennes ord, ehuru få, voro ganska bestämda. Om jag någonsin mera yttrar ett ord af kärlek till mademoiselle Nardi, så lemnar hon huset. Så sade hon, Josefine; och hon menade hvad hon sade. Madame de YEpine skiftade färg. En dylik förklaring, sade hon med ett lätt missnöje, anser jag temligen opåkallad. Vi måste vara rättvisa, äfven emot våra fiender,, svarade mr Meredith leende. Ser du, min vän, jag visste att hon ej kan tåla mig, och då jag visste detta, hvarför gjorde jag mig sjelf till en narr och förgapade mig henne? Och då hennes två, svarta ögon, — att jag så må säga, grepo mig på bar gerning, hvarför kunde jag inte tiga? Jag tror verkligen att jag talade just derför att hon afskyr ig: Jag hyste intet hopp och yttrade inte heller något sådant. Hvad jag sade, var ej en kärleksförklaring af en man som önskar att gifta sig, och lita derpå, så oerfaren Silvia Nardi är, fattade hon detta och kände sig förnärmad. Kanske gaf jag henne anledning dertill och eburu jag inte gjorde mig skyldig till uppsåtlig ogrannlagenhet, så förtjenade jag måbända denna skarpa tillrättavisning. I hvilket fall som helst, behöfver jag väl ej säga att jag vill och måste lyda henne. Du förtjenade den inte, inföll hans syster litet harmfullt. Då du talar om kärlek till min vän, menar du en sådan känsla, som hvar qvinna bör känna sig stolt attinifva; och vore hon inte ett dåraktigt barn...o Så skulle hon naturligtvis godkänra mig, är det ej så? inföll Charles skämtsamt,