Aftonbladet – 15 november 1870, sida 1

eve pro STUCKHULM den 13 Nov. Något om franska samhället. VL På ett par årtionden hade man ej hört särdeles mycket talas om socialismen. Det såg ut som skulle hon hafva öfvergifvit alla anspråk på att lyckliggöra menniskan. Anhängarne af en stark regering tröttnade 1. licke att upprepa, att det var Napoleon den tredje som dödat vidundret och räddat samst I hället. Om bland det stora antal, som ej hade direkt fördel af den starka regeringenn, ej fanns många som satte tro till uppgiften, var det dock åtskilliga, som låtsade tro derpå och tycktes föreställa sig, att samhällsordI ningen skulle derigenom Dättre upprätthållas. ; Man glömde att de socialistiska anspråken blifvit så pockande under julimonarkien, syns nerligen af den orsak att man då var ovillig llatt medgifva utvidgade politiska rättigheter I samt derför att den då framstående delen af medelklassen visade så föga deltagande för arbetarne. De sistnämnde kände sig i politiskt afseende orättvist tillbakasatta och den harm, som deraf uppväxte, öfverförde de äfven på det sociala området, förklarande att också der ännu funnes oförrätter, hvilka borde ofördröjligen godtgöras. Februarirevolutionen medförde rättvisa i politiska rättigheter och gaf hvar och en full frihet att begagna sig af de förmåner, som redan år 1789 lemnat i socialt afseende. Denna sakernas nya ordning skulle otvifvelaktigt under diskussionen8 frihet småningom hafva omöjliggjort hvarje tanke på en förändring i grunderna och vilkoren för eganderätten. Att de socialistiska anspråken strax efter Februarirevolutionen hotade att blifva ännu tygeliöjsare än förut och att en bullrande folkhop redan samma dag som julimonarkiens tron ramlade, pockade på arbetets organisation inom en timme, kan ej förvåna någon, som icke glömt att nekadt uppfyllandeaf billiga fordringar ofta alstrar obilliga sådana samt att det är just ytterligheterna som ställa sig främst vid de omstörtningar, hvilka orsakats af bristande insigt om nödvändigheten att genom reformer förkomma revolutioner. Det är svårt att under sådana omständigheter lugna massans lid:lser, men om blott det första ögonblicket är lyckligt passeradt och de som hatva inflytande äro litvade af god vilja, skall, under ett tillstånd af fullkomlig frihet, den sakkunniga diskussionen slutligen besegra villfarelserna. Det var också detta, sora var på god väg att realiseras och som, vida mer än den 23 Juni 1848, skulle haft till följd socialismens tillbakadrifvande, då den 2 December 1851 kom och qväfde friheten, men icke tvekade att räkna sig till godo hvad just den fria regimen redan till stor dei uträttat. Att man efter statskuppen ej hörde så mycket talas om socialismen har icke sin orsak i denna kupp, utan deruti att socialismen redan förut förlorat fotfäste, enär hon ej kunnat hålla stånd mot det fria och upplysta ordet. Hvar och en som minnes de franska förhållanden för tjugo år tillbaka vet också att socialismen ej hade något inflytande under de två år, som närmast föregingo statekuppen, och att man då stundom uttryckte sin förvåning deröfver, att hvad som kunnat komma så mycket buller åstad år 1848, redan året derpå ej längre tycktes existera. Men, det måste medgifvas, under det sjelfva odjuret låg maktlöst och syntes färdigt att gifva upp andan, hade fruktan för detsamma inom vissa samhällsklasser ingalunda upphört. Det var till stor del-jenna ej blott öfverdrifna, utan grundlösa fruktan, som gjorde statskuppen möjlig. Att Louis Bonaparte företog detta dåd berodde af hane egen maktlystnad och hans egen djerfbe men att dådet verkligen lyckades, att .. r.; : 3 osm apphofsmannen åuta dn SK i yTullerionna, i stället för att sn ?. .sKas till Ham, hade till största delen st orsak i förvillelsen hos så fer EM -vm trodde att socialismen eger möjonet att på fullt allvar göra sig gällande, der verklig frihet är rådande, och som inbillade sig att samhällsordningen bättre upprätthålles af despotismen. Det är för den förvillelsen Frankrike nu fått plikta. Emellertid hörde man, såsom vi ofvan anmärkte, ej särdeles mycket af socialismen under ett par årtionden. Man började tro att ingen enda af Proudhons sofismer mer vore i lifvet, utan att den siste jordats med mästaren sjelf, då han, för några år sedan, fick sin graf på Passys kyrkogård. Det är väl för alltid slut, kunde man förmoda, med dessa våldsamma och hätska anklagelser mot eganderätten och dessa fantastiska fordringar, som yrkade på samhällets omstörtande. Det är den starka regeringens förtjenst, förklarade de som hade fördel af att en sådan regering fortfarande ledde Frankrikes öden, detta fåtal, som frossade i den kejseriiga nådens solsken och som, tack vare centralisationen, kunde gifva sig utseende af att vara nationen. Men mot slutet af år 1868 stod socialismen åter plötsligt upp, och Drången fann med förskräckelse, att idåer ej kunna dödas genom de medel, som despotismen har till sitt förfogande, men väl att de falska idberna frodas utmärkt väl i despotismens uokna källarloft och förr eller senare begagna sig af det tillstånd, som alstrats genom. det fria ordets undertryckande. Socialisterna hade till stor del funnit sig i den napoleonska regimen, hvilken i mycket närmade sig deras egna idber, och många bland dem hyste måhända den föreställninsen, att Napoleon III sjelf skulle en gång Iskietera der ssamhällets liqvidåtioo, som 10 ansägo nödvändig för att sedan kunna alt och hållet omskapa alla egendomsförtållanden. Att: en sädan åsigt verkligen unnits hos några af de svamliga teoriernas nän är til och med konstateradt, Detta å ma sidan jemte öfriga samhällsmedlemmars sfverdrifna eller grundlösa fraktan för Nysslämnde teorier å andra sidan begagnades ;snska slugt af Decemberdådets regim för att jolf hålla sig uppe, och det lyckades, såsom I tyvärr känna, alltför länge, Men då 89ialisterna tyckte att det giek för långsamt lefvo de oroliga och kamma an för to o RR er es I 5