Bestörtniog grep henne så ätt hon knappt. kunde andas. Han läste gå klart som i en öppen bok, uttrycket i hennes ansigte, och havs ord, uttalade med fast och bestämd röst, bekräftade hvad blicken redan bade ppat. Ja, sade han, sakta, som för att ej väcka sin syster. Jag älskar er. Från första stunden då jag såg er i detta rum, älskade jag er; då såsom nu; inte mer, inte mindre. Huru mycket, är en sak som jag ej kan vänta att ni skall kunna fatta; — ni, som så föga tycker om mig. Men skulle ni äfven hata mig derför, måste jag likväl ännu en gång, ehuru det aldrig var min afsigt att nu säga det, upprepa: jag älskar er. Han tystnade, och dermed var förtrollningen bruten, som band Silvia. Hans ord hade icke framkallat någon rodnad på hennes kind; tvärtom hade en. dödlig blekhet spridt sig öfver hennes ansigte, liksom denna kärleksförklaring, gjord med hans låga, fasta röst, hade varit en förfärande dom om ett oundvikligt öde. Hennes ögon letade efter arbetet hvarmed hon varit sysselsatt och då hon återtog det, darrade hennes hand. Ej för en verld hade hon velat lyfta sin bliek och likväl visste hon att han nu-icke mera såg på henne; — hon var säker derpå, icke derför, att hon nu åter hörde bladen vändas i hans bok, men emedan det var en iore öfvertygelse, stark som den säkraste visshet. Hvad kände hon, der hon satt, ifrigt sysselsatt med. sitt handarbete och hörde regnet smattra mot stenarne på terrassen och vedens sprakande ispiseln. Var det fruktan? — var det glädje? Var det berustiivg öfver en så hastig, så oväntad triumf? Kände hon sig stolt öfver att denna mr Meredith, han som blifvit så smickrad, så beundrad, bekände sig tillbedja henne, eller plågade det henne att tinna sig hafva