sig och lemnade henne med en bok i handen Men madame de FEpine, läste icke. Alltför många hägrivgar af. det förflatna sväfvade mellan hennes ögon. och-den sida som var uppslagen. ::Hon -lutade sig -tillbaka på stolen, med sina simmanknäppta händer hvilande på boken i hennes knä och den sorgsna blicken följde minnets skuggspel. on tyckte sig se en liten: glädtig flicka. uti hvit klädning springa i denna trädgård under yra lekar med siva bröder och sin kusin. 7 Och nu var det lilla: yra barnet. försvunnet och en sorgsen, tankfuli qvinna hade tagit dess plats. En ny bild framstod för hennes ögon — en ung ficka, ej. vacker, men ändock: i besittning af -ungdomens glada. behag, sväfvade nedåt en all6 öch försvann... äfven hon var död, så fullkomligt död; som de tusenden hvilka läggas.i-sin graf, och skulle aldrig vakna mera här på jorden, tänkte madame de VEpine. Och likväl hade äfven hon hoppats på en långvarig sällhet. Just en sådan mild Novemberdagsom. denna och i samma trädgård hade den lyckliga,; unga flickan lofvat att blifva sin vackra kusins maka. Hon påminde sig hans ord, hans röst och blick; hon mindös den unga brudens sällhet och huru det alltsammans hade slutat. Men det: slutar inte alltid -så, tänkte hon; de söm ega skönhet och andra-rikare gåfvor äro mera gynnade af lyckaj än jag ör varit det. .. För dem räcker sällheten längre än några dagar.. 4 Bal åk Hon sucktae och försökte ånyd att läsas men åenna gång var det lätta steg på en af trädgårdsgångarne, som kommo henne att se upp. Hon säg Silvia närma sig med: det värdiga behag, som utgjorile en af Kennes många prydnader. Hon -observerade ej sia väns närhet och madame de-IEpine betrakjade henne noga och uppmärksamt. (Forts)