glömde mig; men ni behöfver ej frukta för något sådant ännu en gång. Jag vet att ni afskyr mig. Jag afskyr er inte, började hon litet tveksamt, men — men jag-tycker ej så om er. Han bockade sig och drog sig åt sidan; hon fortsatte sin väg ned och gick in i salongen; när hon åter kom tillbaka, var mr Meredith borta. a Det är nu alldeles förbi, tänkte Silvia med tillfredsställelse.. -Nu vet han åtminstone-att en Micka finns, som inte är färdig att mista förståndet af-kärlek till. honom. Denna frukt hade åtminstone mrs Grooms meddelanden burit: FJORTONDE HAPITLET. Det inträffar sent på hösten några få, obeskrifligt Jjufva dagar, så varma och soliga, att fransmännen kalla dem Sankt-Martins sommar, — dagar, som icke finnas utom det land, .hvilket har gifvit dem detta namn. Ty endast der kan början af November ännu ega grönska och sommarluft samthvar: ken de nordligare klimatens töcken eller de sydligares oupphörliga regn. En sådan dag var den följande. Regnet hade upphört-oeh i trädgården var åtminstone iritt för fuktighet. De, sandade. gångarna, lyste gula och torra i solskenet; små lätta skyar sväfvade så långsamt öfver den blå himlen, att man knappt kunde märka deras rörelse. Ännu blommade några gula chrysanthemus på rabatterna, och -herrliga törnrosor gåfvo ännu blommor. Allt såg så friskt och ljufligt ut, att madame de YEpine kände sig froatad att sätta sig.ute-redan före frukosten; mrs Groom följde henne derföre-till en solig och skyddad plats, ordnade stol och pall ät herne; såg till att hon hade schalen svept omkring