Han satte sig på sin systers vanliga plats, böjde sig framåt och såg länge i elden, som alltmera sjönk ihop till falnande glöd. Kanske hade. äfven han sina visioner; kanske återvände äfven hans tankar till barndomen och den första ungdomen; kanske öfverraskade honom denna hans första motgång på en bana, der förut lyckan följt honom under alla företag — från bollspelet på lekplatsen till jernvägsbyggnader. Elden var utbrunnen, det började kännas kyligt i rummet; mr Meredith steg upp; hans ensigte var kanske mera allvarsamt än vanligt, men lognt och bestämdt. Då han tillslöt dörren efter sig och i mörkret gick uppför trappan; hörde han en dörr öppnas ofvanför, ett ljussken syntes på väggen i trappan och unga; lätta steg närmade sig. Mr Meredith visste hvem detvar; det var Silvia; som kom för att hemta sitt arbete, hvilket hon qvarglömt på bordet: i-salongen. Trappan var bred nog för dem att mötas, men han föredrog att stanna dernere och låta henne gå ensam. Hon kom, hållande en liten lampa, hvars sken föll på hennes ansigte-och han kunde tydligt observera det. förändrade uttrycket, då hon fick se honom, g Hon stannade för ett ögonblick. och liknade med: sin lilla lampa ishanden ensförnärmad, ung vestal; som af: en profan dödlig blifvit förföljd ända till sin gudinnas heliga altare. Mr Meredith; sade hon hastigt och sakta, ni får aldrig tala så till mig mera, om ni ej vill att jag skall lemna detta hus. Kanske har jag förtjent detta, svarade ban och rodnede hastigt; men ert förbud var ändock ej behöfligt, mademoiselle Nardi; jag skalle aldrig mera hafva talat så till er. epnes ärliga ögonsade så tydligt: hvarför sade ni det dåj nu? atthan tillade, jag