gjort en sådan, alldeles icke önskad eröfring? Silvia visste icke ännu detta; allt hvad hon kände, var en obeskriflig ångest i djupet af sitt bjerta. jA i Det varkänbkebäst för dem båda, att madame de IEpine höjde sitt matta hufvud och yttrade: Regnar det ännu? Ja, regnet fortfar, svarade hennes bror, i det han steg upp och gick bort till sin syster. Du mår inte väl, Josefine? Nej, inte alldeles. Han satte sig bredvid henne och fattade med öm oro hennes hand. Hvart år, hvar månad och vecka medförde någon förändring i detta bleka, älskade ansigte och det var Charles Merediths plåga att han såg dessa förändringar och väl kunde tolka dem. Hennes far var blind och lefde sorglöst och gladt; utan tankar på någon fara, — inte så henneg bror. Den grymma fruktan som isar vårt bjerta då våra käraste borttyna af sjukdom eller sorg var ständigt med honom, då han: såg på sin syster. Du borde ej kommit hit, yttrade han halfhviskande. Här är för kallt för dig. Jag kunde inte stanna i Paris, var allt hvad hon svarade, men han förstod henne. Intet vidare blef sagdt, Klockan slog tio. Madame de IEpine steg upp: Jag måste visst lemna er, sade hon. Jag följer med, inföll Silvia hastigt. Mr Meredith yttrade att han. ville gå ned till kaptenen. Han följde dem pt. De hörde honom gå nedför trappan; de hörde -honom öpppa dörren till rökrummet och kaptenens glada välkomsthbelsning, välkommen, Charliel Enligt. all -sannolikhet vår således salongen ötvergifven för denna qväll. Men den blef ej länge tom. Dörren öppnadesvåteroch mr Meredith: kom ensant in,