Aftonbladet – 12 november 1870, sida 3

I varsamma bestyr och likväl ej vara alldeles tloverksam, i stället för att stå och hängu :Ipå Gustaf Adolfs torg eller drifva upp och ned på Drottninggatan eller taga sig en ef1 termiddagsslummer på kungliga dramatiska I teatern, när En Rirg förevisas, eller hvad j man för öfrigt kan hitta på mellan ett par I krigstelegrammer eller mellan en broschyr af I Hans Forssell och en dito af J. A. Hazelius. Det är så sällan man får vara i fred nu för Itiden. Hafva icke nu igen oroande rykten Tlåtit höra sig i Stockholm? . Det är icke precis fråga om Posttidningens vara eller icke vara. Om den saken förIspörjes numera nästan ingenting. Men det jär något ännu förskräckligare. Det har beJrättats ej blott i slutna sällskaper vid kaffeI koppen eller punschglaset eller vid spelborIden i det sällskap, som par preåförence, I kallas sällskapet, utan helt öppet på offentI liga platser, på Norrbro, i Enskilda banken, .!på Wahlbergs jrakstuga vid Jakohs KyrkoTgata, vid Munkbron samt till och med i fTöstra alleen uti Kungsträgården. Man har licke ens i fred och ro fått beundra fru BirchI Pfeiffer, salig gumman, som kungliga teater(direktionen har så kär, att den på en och samma afton förevisar henne bådei patriesmusis-templet vid Gustaf Adolfstorg och i filialafdelningen vid Lilla Trädgårdsgatan. Bäst man sitter och känner deltagande för den ofantligt intressanta Jane Eyre eller förItjusas af den nästan lika intressanta hertiginnan af Guise, lutar en granne till höger sig till mitt öra och hviskar Ni har väl hört det? Samtidigt kommer från grannen på venstra sidan ett Ni har väl också hört hvad man säger i staden? Och så upprepas frågan framifrån och bakifrån och hela parkett igenom. Det är ett rykte, som man ej längre kan ignorera. Han gäljer sina möbler! Hvem? Jo en stormakts sändebud vid svenska hofvet. När man säger nen stormakt, så menas dermed naturligtvis stormakten. Det finnes ej mer än en stormakt ou för tiden i Europa. Nå väl, stormaktens sändebud säljer sina möbler. Det är sannerligen oroande, det är mycket mer. När en utländsk makts sändebud gör sig af med sitt möblemang, är det ju tydligt att han ämner resa sin väg, ty en diplomat dväljes naturligtvis-icke i tomrum, men reser han sin väg, så betyder det alldeles detsamma, som att hans regering tager sin hand från det land, der han förut representerat denna regering och då ... då är det alldeles klart att man råkat mycket illa ut. Man tycker sig redan se uhlaner vid horizonten. Hvad skall man då taga sig till? Det gifves visserligen ännu en utväg för att icke blifva alldeles olycklig och det är att vår egen regerings sändebud hos den makten tager på sig sin uniform med zila dekoratio-nverna, far till maktens utrikesminister och förklarar, att alltsammans måste bero på ett högst olyckligt misstag, som vi naturligtvis äro beredda att genast rätta, kosta hvad det kosta vill: Lyckas det försöket, så kan saken möjligtvis ännu klareras och så köper stormåktens sändebud sig nya möbler, kanske en äpnu dyrbarare och smakfullare uppsättning, men det är dock tillsvidare endast en lös förmodan. Har stormaktens sändebud deremot ännu icke sålt alla sina möbler, så finnes ännu något hopp, kanske ej så litet, men det är just detta man icke riktigt vet, fastän man bra gerna skulle vilja veta det... Så långt hade jag hunnit i mina af det oroande ryktet om möbelförsäljningen föranledda pennstreck, då eh vän kom upp till mig i tcitt lilla vindsrum. Möblerna äro icke såldals utropade han och fastän han i detsamma kastade en blick omkring sig, som såg mycket betydelsefull ut, så förstod jag genast, att det ej kunde vara fråga om mitt rankips skrifbord, min lilla bokhylla och den tarfliga gröna soffan, utan just om det ifrågavarande sändebudets eleganta möblemang, . oföke sålda ? skrek jag och kände mitt beklämda hjerta betydligt lättadt. Nej! Tag hit en cigarr och låt mig Berätta, så skall du tå höra huru det hänger ibop... En dag i förra veckan kom en herre. snyggt klädd, in till en klädståndsfru, m belhandlerska, eller hvad hon kallas, jag tror det var vid Stora Nygatan, och fiågade om frun köpte gamla möbler, — Det gör jeg visst det, lilla goda herzrn, svarade frun iboden, — Schangtila möbler? — tillade herrn med ett uttal, söm frun tyckte vara mycket utländskt. — Det är bestämdt en diplomat, tänkte frun, hvilken hört mycket talas om sädana. utländingar, men ännu icke lyckats komma i affär med dem, och hon törsäkra med en djup nigning och ett älskvärdt smående, att schangtila möbler voro just något i hennes väg; hon handlade aldrig med andra än sådana, men allt berodde naturligtvis på priset. — Nå, priset skulle man väl komma öfverens om, förklarade den främmande herrn, hvilken efter åtskilligt ordande hit .och dit slutligen tog afsked och lofvade att snart låta höra vidare al sig. Möbelfrun stod en lång stund och neg efter honom och sedan gick hon in till en zrannfra, som: också hantlar med möbler och oerättade att bon troligtvis snart skulle kom ma att göra en briljant affär, men det vore itnu en hemlighet, ty det var en diplomat, ned hvilken hon skall få att göre. Den andra fran blef afundsjuk, men kunde icke söra något annat. åt. saken, än att hon gick ill ex tredje fru och berättade, att den förta fran blifvit fåeligt högfärdig och tänkte köpa ett helt möblemang af en utländsk milister. Saken spred sig inom kort från Stora Vygatan till hela staden inom broarne och lerifrån till öfriga delen at hofvudstaden, och utltefter som berättelsen vandrade ut, växte len också och försågs med koramenterier, till less hela Stockholm bade fullkomligt klart ör sig att just-stlormaktens sändebud sålde ina möbler, naturligtvis icke till en liten nöbelfry vid Stora Nygatan, hvilken omtändighet under ryktets tillväxt alldeles blifit bortglömd, utan på ett den stora stor1aktens sändebud vida värdigare sätt, endast 2 som förnäma diplomater pläga afyttra sitt vöblemang, när de upphöra att vara sändeud icett land; som dittills lyckliggjorts med eras närvaro. Men jag förstår likväl iekeo, invände i nder det min vän ånyo tände sin cig Vänta skall du få rån Ptartnm how: