Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

kommit derhän dem emellan, att de icke vidare gerna kunde blifva vänner; höflig likgiltighet var nästan det erda som återstod för dem efter ett sådant utbrott, som Silvia tillåtit sig. Hade hon ej låtit sin häftighet, sin olyckliga häftighet utbryta, så skulle de i lugn och fred kunnat vistas tillsammans, men mr Meredith var ej den man, som två sånger kunde läta sig så bemötas. Han hade icke rört sig, icke ändrat ställning eller min, men midt under .sin häftighet hade Silvia observerat den röda fläcken på hans kind och de sammanpressade läpparne; och som hon sett dessa tecken en eller två gånger förut, visete hon hvad de hade att betyda. Mr Meredith stod för högt för att hysa ;vilja emot henne, men han skulle komma utt behandla henne som en illa uppfostrad taliensk flicka och ignorera hennes tillvaro! Silvia var af ett lifligt och friskt lynne, icke rande gladt men vänligt och angenämt. Men äfven sådana lyckligt begåfvade vareler som hon hafva sina mörka stunder och n sådan var denna. Hon erinrade sig en id, då främlingens välvilja brydde henne öga; då hon, ett lyckligt barn, sprang fritt mkring hvar hon behagade, vid en italiensk illa, smekt och älskad af en öm mor och en onu ömmare far. Och nu — nu kunde det å henne till sinnes, att denne mr Meredith aed köld drog sig ifrån henne, blott för ett tet utbrott af häftighet! Hon hade varit äftig äfven i dessa, sina fordna barndomsagar; hon hade bifvit bannad och straffad, ven äfven kärleksfullt förlåten. Hon kom dligt ihåg en afton, då, sedan hon varit A stygg att fadren vredgats, hennes mor ade fällt förböner för henne och hon till sljd deraf åter hade blifvit tagen till nåder, örst hade grefve Nardi icke velat :se på enne; han hade blott räckt fram handen,