Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

erlden var som mest förhoppningsfull, kunde j: icke undgå att se det grunderna för detta opp icke hvilade på någonting annat än hr: hiers öfvertygelse att han var på väg att. vertala grefve Bismarck — en öfvertygelse mm den sistnämnde gjorde sitt bästa för att: otverka genom en mängd yttranden i halt-) ficiella och officiella organer, hvilka allaj ekräftade hans beslut att fasthålla de prinper han uppställt i Ferrigres. Vi äro nu il Ilfälle att med ledning af bref från vår orrespondent i Versailles med historisk nogrannhet skildra gången af de underhandlinar, af hvilka vi förliden vecka kunde återifva de allmänna dragen med någorlunda oggrannhet, på grund af vår kännedom om e båda underhandlarne. Detta sällsamma ar sammanträffade just då Thiers passerade ersailles på den resa han gjorde från Tours ll Paris för att af provisoriska regeringen fullmakt att underhandla; men det var ske förr än på återresan från hufvudstaden, om någon allvarsam underhandling började. hiers tillbragte långa timmar i samtal med ansleren och mötet förnyades flere gåner. Nästan utmattad af mödor och beymmer, alltför stora för hans ålder, fann an nu sin styrka återkomma, och aldrig ade hans själskrafter varit lifligare än inder öfverläggningen med grefve Bismarck. Kansleren mottog honom med mycken arighet och mottog af honom, berättas det, tt lika fördelaktigt intryck som af Jules avren. Det verkliga förhållandet är, att änsleren lät honom gifva fritt lopp åt sina ankar, och att den gamla ministern begagade, såsom han såväl förstår att göra det, detta underbara verktyg som fransmannen ått i sin tunga. Vid slutet af mötet hopvades han. Vid slutet af ett andra möte örtviflade han icke. Han var i sjelfva verket mycket nöjd med sina framgångar. Och under allt detta hade Bismarck likväl icke sagt någonting. Han hade med verkligt psyologiskt intresse följt gången af hans resonnemang, hans makt öfver språket, hans örbindliga sätt; men hvarken sättet, språket ller resonnemanget kunde i ringaste mån rubba hans beslut. Paris var belägradt, men ander faästhållande af detta faktum ville grefven icke endast samtycka till utån önskade att en könstituerande församling måtte väljas och ville göra allt möjligt föratt underlätta dess väljande. Vill då kansleren tillåta att så mycket lifsmedel föres till Paris, som behöfves för de dagar under hvilka fendtligheterna äro inställda. Kansleren kunde, framställande sitt afslag med den största artighet, endast betyga sin ledsnad öfver, att ett sådant förslag var oförenligt med det sakförhållandet att Paris var en belägrad stad. Den vältalige gamle mannen fortfor att utveckla sin tankekraft, sina argumenter, sina välklingande sentenser, till dess den provisoriska regeringen helt kort afklippte underbandlingarne, genom hvilka blott en dyrbar tid onödigtvis förspilldes. Det finnes intet skäl att vidare hysa några illusioner i fråga om framtiden. Det finnes ingenting som kan mildra dess mörka skuggor. Ingen ljusglimt visar sig någonstädes. Den provisionella regeringen har afgifvit ett nytt löfte att vidhålla sina förra förklaringar. . Regeringen har svurit att icke afstå en tumsbredd af området och skall blifva detta löfte trogen. Sådant var Jules Favres svar på nationalgardets i Paris lyckönskningar med anledning af det förtroendevotum regeriogen erhållit; och om någon tilläfventyrs tror, att Jules Favre talade för sig sjelf allena, skall han öfvertygas om sitt misstag, när han finner hela ministeren i en proklamation förklara: regeringen för nationalförsvaret har alls icke förändrat någonting i den politik hon proklamerat inför verlden. Detta är regeringens beslut och, så vidt vi kunna fiona äfven Frankrikes. Å andra sidan bedraga tyskarne sig icke i fråga om framtiden. Det var en missräkning för dem att finna Paris oböjligt, men de beräkna nu med en matematisk noggranhet som är mest betecknande af allt, att Paris kan hålla ut i 65 dagar, räknadt från den 1 November, innan det för hungersnöd måste kapitulera. Om det icke faller dessförinnan genom bombardering, skall det falla den 3 Januari, emedan det då är slut med dess proviant. Under tiden äro de belägrande färdiga att göra och lida allt. De hafva under en månad varit utsatta för fiendens eld natt och dag utan tillfälle att besvara ett enda skott, och affären vid Bourget har visat, att om segern är viss, den likväl torde blifva dyr. Men de tveka icke. De skygga icke en gång tillbaka för utsigten till samma fasor som deras landsmän ledo vid Metz, der med öfversvämbing hotade kojor och af vatten uppfyllda skyttegropar dagligen lade 500 man på sjuksängen, många af dem i tyfus. De äro beredde på allt detta. Paris måste falla. Pest och krig må förgöra både belägrande och belägrade. Städer och byar må brännas i Frankrike, och familjer blifva faderlösa i Tyskland och små barn genom outplånliga lexor under julen år 1870 läsa hatets och hämndens evangelium. Hvad gör väl det! Tvenne oböjliga viljor äro i kollision, och det är på detta, endast på detta sätt det kan utrönas hvilken som har styrka nog att krossa den andra. Som vi i går berättade, har jäsningen i sinnena med anledning af Metz fall ej inskränkt sig till Paris och Bellevilles oroliga befolkning. Den synes ha varit allmän, om len också ej gifvit sig luft på samma våldsamma sätt. Isynnerhet i södern har den edt till de beklagligaste uppträden. Från Tonlouse, Grenoble, Nimes, Perpignan berättas om upplopp, och i den sistnämnde staden har blod flutit. Marseille med sin så eldfängda befolkning, der tillståndet redan förat var mycket kritiskt, har haft en ny journeen. En korrespondent till Tourstidningarne berättar derom: